Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Debatt: Så blir det fel när allt i arbetslivet ska mätas – tack till boken som hjälper oss förstå

Räkna pinnar. Dokumentera allt. Mät vissa arbetsuppgifter för att de kan mätas, inte för att de ger viktig information om verksamheten.
Många anställda är fast i mäthysterin. Jonna Bornemarks filosofiska bok kastar en del ljus över tänkandet bakom, menar Bertil Lindström i en debattartikel.

Det är helt rimligt att Jonna Bornemarks bok "Det omätbaras renässans" har fått stor uppmärksamhet, bland annat i ett referat – till stor del baserat på intervju med författaren – av Jane af Sandeberg i ST onsdag den 2 januari 2019.

För egen del vill jag ösa lovord över boken. Här stannar jag vid uppdraget för akademiker att lösa ”Den tredje uppgiften”, det vill säga att göra forskningsresultat tillgängliga och begripliga för allmänheten.

Ett av Bornemarks viktigaste ärenden: Att kritiskt diskutera New Public Management (NPM). Offentlig (public) verksamhet har gått in för att använda näringslivet som förebild och mall för styrning av verksamhet inriktad på människornas välfärd. Därmed har företagsekonomiska resultatmått blivit dominerande.

Jag som trodde att det var de äldre vi skulle vårda.

I bokens första kapitel finns några exempel på ”anekdotisk evidens” för att ärendet är viktigt:

En psykolog inom barnpsykiatrin säger bland annat följande (sid 27): "Tänker på journalsystem, schema och ”pinnar” inom vården. Jag behöver en analog almanacka där jag för in tider med patienter, eller avsätter tid åt kollegor…"

"...Jag behöver även lägga in planerade och spontana telefonsamtal så att jag kan få ihop mina pinnar som annars inte räknas om jag bara skrivit upp mina telefonsamtal/patientmöten och inte gjort en bokning. Pinnar är en objektiv mätning för min arbetsgivare så att denna kan räkna hur många patientsamtal jag har…"

En chef inom äldreomsorgen säger bland annat följande (sid 28):

"...På frågestunden föreslår en av deltagarna i publiken att man istället för att fokusera på ”nöjdhet” borde använda sig av ”nöjdhet” eller ännu hellre ”livskvalitet” som indikatorer. Representanten från SKL [Sveriges Kommuner och Landsting] säger att han är medveten om begränsningarna men att man just nu fokuserar på nöjdhet eftersom det är den indikator som enklast låter sig mätas…

...”Vad ni än gör, vårda era kvalitetsregister” står det på den sista power-point-bilden [från SKL-representanten]. Och jag som trodde att det var äldre som vi skulle vårda."

Mitt ansvar är först och främst mot barnen, inte mot byråkrater på kommunen.

En förskollärare berättar följande (sid 29):

"Kommunen bestämde att alla barn på förskolorna skulle få en lässtund varje dag. Vi tycker läsningen är viktig och tyckte det var ett bra beslut, även om barnen på vår förskola nog redan fick en lässtund varje dag. Kommunens beslut innebar att lässtunden skulle säkerställas. Den innebar dock att vi var tvungna att organisera hela dagen efter dessa lässtunder. Vi kunde inte längre låta dem ske spontant. Vi upptäckte också att vi slutade sjunga med barnen, och det blev mindre rim och ramsor. Allt för att vi skulle kunna redovisa säkerställda lässtunder. När jag upptäckte dessa negativa effekter slutade jag ”säkerställa” och återgick till vårt spontana läsande. Mitt ansvar är först och främst mot barnen, inte mot byråkrater på kommunen."

Jonna Bornemark är inte ensam om att ha en kritisk inställning till NPM. Det finns ganska många exempel på olyckliga konsekvenser (liksom det också finns exempel på lyckade konsekvenser). Bornemarks insats är att förklara en utveckling av tänkandet från 1400-talet och fram till våra dagar, som manifesteras bland annat som NPM.

Några namn för att knyta ihop tråden i Bornemarks resonemang:

Nicolas Cusanus (1401 – 1464). Introducerade begreppet Ratio (förnuft).

Giordano Bruno (1548 – 1600) För Bruno blev det viktigt med ett samspel mellan ratio och Intellectus (förmågan att stå i kontakt med icke-vetandet, det vill säga sådant som ligger utanför vad vi förstår med hjälp av förnuftet). Han såg möjligheter att motsatser kan fås att sammanfalla genom intellektets rörelser. Han såg också människan som en kreativ varelse, som kunde skapa och kontrollera världen. Brunos kritik av ”pedanterna” är central i Bornemarks bok. En pedant kan endast beräkna ratio utan något reflekterande intellectus.

Plötsligt var dinosaurierna inte längre reducerade till likar som kunde räknas och bytas ut mot varandra.

Jonna Bornemark lyckas levandegöra begreppet quidditas (vadsaker i hennes egna – frekvent använda – översättning med ett välvalt pedagogiskt exempel, sid 38-39). Texten nedan är väl värd att citera:

"Om sinnesintrycken blir en kaotisk givenhet så är det alltså ratiot som ordnar kosmos och en värld för oss att leva i. För att göra det ordnar ratiot in sinnesintrycken i grupper, liksom det organiserar likheter, proportioner och förbindelser mellan dessa grupper. Genom en begreppslig och generaliserande förståelse får varje föremål eller händelse tydliga gränser och kan definieras. På så sätt skapas tydliga enheter. Enheten innebär att det finns något att räkna med, att det är just en, men också att det att det är del av en serie av likadana enheter. Efter att ha formulerat kategorin ”träd” vet vi vad ett träd är och kan därför räkna hur många träd det finns i en viss dunge.

Talen är centrala för ratiot eftersom det är de som gör det möjligt att föra in många olika erfarenheter under ett och samma begrepp. Och att fånga in många olika erfarenheter under samma begrepp innebär att man lär sig ett språk och sin kulturs kategorier och definitioner.

Min dotter lärde mig mycket om den här relationen för några år sedan när hon lekte med sina plastdinosaurier. Hon drog in mig i leken och sa: ”Här har du fyra dinosaurier och jag har fyra. Om du ger mig en, hur många har jag då?” Jag kände hur stoltheten växte av hennes självuppfunna matematiklek, att räkna är en högt uppskattad förmåga i vår kultur. Vi lekte vidare, växlade dinosaurier och räknade. Men så kom vi till en punkt då jag sa: ”Om du nu ger mig de där två dinosaurierna, hur många har du då kvar?”, och pekade på två dinosaurier. Men istället för att följa lekens regler, sa hon: ”Nej den här dinosauren kan jag inte ge dig, då skulle dess mamma bli ledsen” och pekade på en lite större dinosaur. Plötsligt var dinosaurierna inte längre reducerade till likar som kunde räknas och bytas ut mot varandra. Istället blev de relationella och olika.

Min dotter visade därmed på två lager av sinneserfarenheten: dels på det generaliserbara i dinosaurierna där de förs in under samma begrepp, och dels det unika i varje individ där de inte är utbytbara utan har specifika relationer och betydelser.. Cusanus skulle påpeka att hon här växlar mellan att undersöka kategorin och dess enhet och individerna som går bortom dessa."

I det fortsatta resonemanget använder jag de två samlande begreppen naturvetenskap respektive övriga vetenskaper.

Inom en del av de övriga vetenskaperna finns något av hat-kärlek till den precision och mätbarhet, som präglar naturvetenskaperna. Det är vanligt att man försöker efterlikna naturvetenskaperna i dessa avseenden – ibland på ett sätt, som illustrerades i inledningen med ” eftersom det är den indikator som enklast låter sig mätas”.

Den här sortens efterliknande kan vara skadligt på två sätt. Det ena är de vanföreställningar, som själva mätandet kan åstadkomma. Den andra är den utträngning av sådant, som kan åstadkommas med vetenskapens hjälp. Det blir ingen tid över för det sistnämnda.

Jonna Bornemark har lyckats väl med att göra det betydligt lättare för de amatörer, som vill lära sig från vetenskapens landvinningar. Hon har underlättat det för mig att göra hennes insatser tillgängliga.

Läs mer av Bertil Lindström: Demokrati är inte liktydigt med fred och humanitär rättsordning

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel