Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

DEBATT: Tveksamt Sverige och beslutsamt Finland – skillnad i mentalitet slår igenom både i rösträttsfrågan och EU-hanteringen

Små planlösa steg hit och dit – eller ett steg i en bestämd riktning. Bertil Lindström tycker sig se samma skillnad i mentalitet i mellan Sverige och Finland i rösträttsfrågan vidd 1900-talets början som i dagens EU-medlemskap.

Annons

”Hvad som du er vær fult og helt, ikke stykkevis og delt” (Henrik Ibsen i versdramat "Brand".)

Den 24 maj 1919 fattade Sveriges Riksdag beslutet att Allmän och lika rösträtt skulle gälla i riket. Beslutet implementerades är 1921.

Sverige, Norge och Danmark var inte sist i Europa att införa allmän och lika rösträtt. I en del fall dröjde det ytterligare några decennier, innan processen var fullbordad. För övrigt hävdas – med rätta – att det under lång tid kvarstod en del ofullkomligheter i Sveriges fall.

Ett nordiskt land – Finland – framstår som den överlägset tidigaste pionjären i Europa, vad gäller allmän och lika rösträtt. I Storfurstendömet Finland ersattes en lantdag bestående av fyra stånd – adel, präster, borgare och bönder – med en enkammar-lantdag, där ledamöterna – kvinnor och män – var valda av kvinnor och män i enlighet med principen ”en medborgare – en röst”.

I det svenska fallet handlade det dock om ett betydligt kortare kliv än det finska jätteklivet år 1906.

Här lämnade storfurstendömet ett arv till den självständiga republik, som bildades 1918. Förvisso uppkom sådant som behövde repareras i samband med inbördeskriget och som så småningom också reparerades. Bytet av ordet ”lantdag” till ordet ”riksdag” var mer än en formalitet, men ändå lätt att genomföra.

Det finns en slående olikhet mellan Sveriges och Finlands resor fram till demokrati. Sveriges resa bestod av att antal små steg. Här lämnar jag sådant som handlar om annat än styrning av staten därhän. Redan att beskriva det sistnämnda helt korrekt bjuder på så många krångliga krav att det inte ryms i en tidningsartikel. Majoritetsval i flermansvalkretsar – exempel Stockholms stad – är ett exempel på en – förvisso viktig, rentav ödesdiger – egenhet.

Förvisso började Sverige med fyrtio års försprång i förhållande till Finland, när ståndsriksdagen år 1866 ersattes av tvåkammarriksdagen. I det svenska fallet handlade det dock om ett betydligt kortare kliv än det finska jätteklivet år 1906. Vid val till andra kammaren hade en ganska liten grupp män rösträtt – endast en röst per väljare – men det fanns inkomst- eller förmögenhetsregler, som bestämde vilka, som hade rösträtt. Första kammaren utsågs av – i huvudsak – landsting. (Några landstingsfria städers stadsfullmäktigeförsamlingar var också valförsamlingar.) Vid val till landstingsfullmäktige etcetera hade olika väljare olika många röster. Här spelade ekonomisk ställning den stora rollen.

Tre år efter Finlands jättekliv – år 1909 – tog Sverige klivet att införa allmän och lika rösträtt för män vid val till riksdagens andra kammare. Dessutom begränsades antalet röster vid val till kommunal (stads-) och landstingsfullmäktige till högst fyrtio (”den fyrtiogradiga skalan”). Tio år senare togs slutklivet till allmän och lika rösträtt.

Hanteringen av EU-medlemskapet är ett annat exempel. För Finland har det handlat om att bestämma sig för att bejaka eller inte bejaka ett medlemskap med allt vad ett sådant innebär. I och med att Ja gällde, betydde detta också att hänga med, när det var dags att byta till Euron.

För Sverige – däremot – togs redan före 1994 års folkomröstning om medlemskap ett halvt steg bakåt i förhållande till det avtal, som omröstningen handlade om. Detta halva steg bestod i en förklaring att det skulle bli en senare folkomröstning om medlemskap i valutaunionen.

Det tycks finnas och ha funnits en skillnad i mentalitet mellan Sverige och Finland.

När det blev klart att den senare folkomröstningen lett fram till att Sverige bara inte kunde byta från krona till euro, blev det en tydlig skillnad mellan finskt och svenskt deltagande i överläggningar som handlade om ekonomisk politik. Svenska regeringsföreträdare får inte sitta med vid bordet, när frågor om euron och Europeiska centralbanken dryftas.

Det tycks finnas och ha funnits en skillnad i mentalitet mellan Sverige och Finland. Här kan trådarna gå tillbaka till tiden före 1809. Det är svårt att förstå mekanismerna och hur de utvecklades. Det är också svårt att förstå vad de betydde för utvecklingen. Sedan 1812 har hela Norden samspelat på fredligt sätt. I mentaliteter och mekanismer har funnits fördragsamhet och ömsesidig tolerans. Det är dessutom mycket svårt att värdera skillnaderna i termer av bra/dåligt.

Trots alla svårigheter att bedöma och värdera bör vi inte avstå från att reflektera över skillnaderna. För egen del har jag tagit starkt intryck av devisen i Henrik Ibsens teaterpjäs Brand. Med detta intryck är jag benägen att sätta den finska mentaliteten högt!

Bertil Lindström

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel