Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

DEBATT: Välfärden behöver en ny skattereform

Det är rätt att kräva mer pengar till kommunerna; utsatta kommuner behöver mer pengar, för att klara sina så kallade välfärdsuppdrag. I den situation som råder utgör ökade statsbidrag den enda lösningen, i synnerhet som de kommunala skattesatserna i de mest utsatta kommunerna passerat smärtgränsen.

Alla politiker påstår sig vilja "värna välfärden". Ska man kunna uppfylla det löftet måste det ske genom skatteintäkter, men när det kommer till skatteintäkter gör partierna tvärtemot vad de påstår sig göra i retoriken.

1990 angavs skattetrycket i Sverige till 50,4 procent av BNP, 2018 var samma skattetryck nere i 43,7 procent. Skillnaden kan tyckas liten, men i reda skattepengar rör det sig om 323,8 miljarder kronor; så mycket mer hade stat, kommun och regioner disponerat 2018, om skattetrycket hade varit detsamma som 1990!

Grovt uttryckt kan man säga att den skattesänkningspolitik som sossarna introducerade 1990 och som sedan fortsatt, oavsett regering, berövat kommuner och regioner en fjärdedel av deras inkomster. Vem kan sedan förvånas när sjukvården går på knäna och när skola och omsorg rustas ner?

Partiernas olika bud på mer pengar räddar inte välfärden. Det som tarvas är en skattepolitik som anpassar intäkterna efter behoven; således måste skatteintäkterna höjas rejält och över lång tid.

"Du kan inte gnälla på sjukvården och samtidigt rösta för sänkta skatter", skriver Aretha Bergdahl på Nyheter 24 (14/1). Det är så sant; vill man ha en god offentlig vård måste den betalas via skattsedeln, annars får man betala den i efterhand, genom social nedrustning.

Skatt kan som bekant tas ut från olika håll och på olika sätt. Skattesänkarregimen i Sverige har konsekvent lagt över skattebördan, från kapitalägare och höginkomsttagare till arbetare och "vanligt folk".

Progressiviteten i inkomstskatteskalorna minskades genom skattereformen 1990 och den minskas nu ytterligare, genom avskaffandet av värnskatten. Samma skattereform införde en förmånsbeskattning om 30 procent på kapitalinkomster, en förmån som sedan sänkts till 20 procent, denna förmånsskatt har gjort de allra rikaste till ett skattefrälse.

Genom att omdana arbetsinkomster till kapitalinkomster smiter de undan skatt.

2008 avskaffades den redan urgröpta förmögenhetsskatten. 1990 sänktes bolagsskatten till 30 procent, från 52 procent, för att därefter ha sänkts till 21,5 procent.

De orättvisa indirekta skatterna har inte sänkts (moms, bensinskatt, etcetera) utan istället höjts. De indirekta skatterna är den enda skattebas som ökar sin andel av skatteintäkterna. Det gäller också den orättvisa kommunalskatten, som betalas med lika procentsats av alla i samma kommun, men med mycket större procentsats i fattiga kommuner.

I Dorotea och Bräcke ligger den kommunala skattesatsen strax över 35 procent, medan den i överklasskommunerna Täby och Österåker betalas med strax över 29 procent. Denna orättvisa kompenseras bara delvis genom skatteutjämningssystemet.

Vad välfärden behöver är en skattereform som anpassar skatteintäkterna efter behoven och som fördelar skattebördan efter principen skatt efter bärkraft.

Peter Tjernberg

■■ Följ ST Debatt på Facebook

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel