Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Allianspartierna och föraktet för svaghet

Inte sedan vi lämnade Fattigsverige har de svaga i samhället blivit så hunsade som under den senaste mandatperioden i svensk politik. Ändå vinner alliansen valet. Vad beror det på? skriver frilansskribenten Peter Sundborg.

Annons

För att kunna analysera den här utvecklingen tror jag det är viktigt att förstå att allianspartierna har aktivt pekat ut de svaga i samhället, de arbetslösa och sjuka. Det gjordes framför allt inför förra valet. Moderaterna hittade på begreppet utanförskap och det användes sedan flitigt av alla partier. Man pratade också väldigt mycket om de bidragsberoende. Båda dessa begrepp är starkt negativa. Vem vill vara utanför och vem vill vara beroende av bidrag?

Allianspartierna red på en våg av misstro mot A-kasse- och sjukförsäkringsreglerna. Denna misstro hade byggts upp av tankesmedjor, borgerliga debattörer och ledarskribenter. Det sades att systemen var dyra och kostade samhället en massa pengar, vilket var en lögn eftersom systemen finansierade sig själva. Det sades att massor av människor fuskade till sig bidrag och att systemen läckte som ett såll, vilket också visade sig vara en lögn när man undersökte saken ordentligt. Det sades att de arbetslösa inte ville ta arbeten och de sjuka bara simulerade.

Över huvud taget skapades en mycket stark misstro mot de svaga i samhället. Syftena var flera. Dels ville allianspartierna få loss pengar från de svaga grupperna för att kunna finansiera skattesänkningar. (Så här öppen var socialförsäkringsminister Christina Husmark Pehrson strax efter valet 2006: De nya skärpta riktlinjerna för sjukskrivningar ska bidra till att betala regeringens skattesänkningar. (SvD 15/8 07)) Dels trodde man sig kunna dra till sig framför allt medelklassväljare som hade påverkats av all propaganda och hyste misstro mot systemen och mot de svaga grupperna.

Allianspartierna förstärkte vi-mot-dom-tänkandet och trodde sig på det sättet kunna vinna valet. Och det visade sig att de hade rätt. Medelklassväljarna var med på tåget. Allianspartierna lyfte bort det tunga oket för medelklassen att vara solidarisk. Det var inte längre fult att bara tänka på sig själv och sin familj och det var inte längre fult att hunsa de svaga i samhället. Reinfeldt hade med andra ord lyckats skapa ett kontrakt med medelklassväljarna som sade ungefär att om jag får försämra för de svaga så får ni lägre skatt.

En tredje orsak till hetsen mot de svaga i samhället var allianspartiernas inriktning på att Sverige måste göras så effektivt som möjligt i kampen för tillväxten (egentlig i kampen för företagens vinster) och då är alla medel tillåtna. I sin bok Min dröm om Sverige skriver Maud Olofsson: Vi måste bli fler flitiga bävrar, och färre matade fågelungar.

Föraktet för svaghet håller nu på att institutionaliseras. Samhället agerar i de svagas intresse även om de svaga inte förstår det själva. De arbetslösa får sämre ekonomiska villkor för att de ska sporras att söka fler jobb och därmed komma ur arbetslösheten. De sjuka ska få det sämre så att de sporras att börja söka jobb och komma ur sitt bidragsberoende. (En av de mer absurda nya reglerna som införts är att de sjuka inte är sjuka om de kan ta ett arbete, men inte ett konkret arbete, ett arbete som finns, på en arbetsplats, utan ett abstrakt arbete, som skulle kunna finnas.) Ju sämre de svaga får det, ju mer villiga är de att ta ett arbete, ett arbete vilket som helst. Människor inom medelklassen skulle naturligtvis inte ta ett arbete vilket som helst, men de menar troligen att de har andra villkor och förutsättningar än de svaga i samhället. Och det är ju sant, och det blir sannare ju fler reformer allianspartierna driver igenom.

Jag tror alltså att allianspartierna vann även valet 2010 på ett förakt för svaghet hos den breda medelklassen och det är definitivt ingen förhoppningsfull utveckling. Men det ser inte bättre ut. Ingen har kunnat undvika att se hur allianspartierna hetsat mot de svaga under mandatperioden 2006-2010 och det har accepterats och allianspartierna har fått förnyat förtroende.

År 1972 kom den norske moralfilosofen Harald Ofstad ut med boken Vårt förakt för svaghet där han analyserar hur förakt för svaghet uppkommer och vad det kan leda till. På ett otäckt sätt förutspådde han utvecklingen i västvärlden.

Jag läste boken i början på 1980-talet och i höst läste jag om den. Det är en av de viktigaste böcker jag läst.

Peter Sundborg

Frilansskribent

Sundsvall

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel
Annons