Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den bortglömde svenske diktatorn

John Chrispinsson:
G A Reuterholm. Den gråtande diktatorn
Prisma

Kenne Fant:
Vargmänniskan
Atlantis

Annons

Stanken i rummet av gulgrönt var som sipprar ur såret i sidan, helt enkelt ruttnande kött, är kväljande. Den blir inte bättre av all Eau de Cologne som stänkts i rummet och på den döende kungens sängkläder. Gustaf III, för några veckor sedan fylld av en laddning skrot i sidan avlossad av Anckarström, avlider lika dramatiskt som han levt.

I Rom sitter samtidigt Gustaf Adolf Reuterholm. Han har nyligen varit på privat audiens hos påven Pius VI. Han är trettiosex år, redan en aning bitter på grund av missräkningar i karriären, ständig pengabrist och en tilltagande – och helt korrekt – känsla av att vara motarbetad i hemlandet av mäktiga fiender, inte minst av tjusarkonungen själv.

När Gustaf III avlider börjar de vädjande – för att inte säga bönande – breven dugga tätt över Reuterholm nere i Rom. Det är kungens bror, Hertig Karl och även hans hustru Hedvig Elisabeth Charlotta, som enträget uppmanar Reuterholm att skynda hem. Hertigen behöver honom. Landet behöver honom. ”Kom med det snaraste!” skriver Hertig Karl. ”Jag är omgiven av skälmar och mördare!”

När Gustaf Adolf Reuterholm några månader senare återvänder till Sverige inleds en av svensk historias märkligaste regentperioder. En man utan någon som helst form av formell legitimitet styr landet med diktatorisk hand under fyra år, 1792 -1796. Han står bakom Hertig Karl som en mörk skugga, fattar alla beslut, avgör alla tillsättningar, sköter utrikespolitiken, kontrollerar en växande åsiktspolis som öppnar brev och har hemliga spioner och informatörer i vart och vartannat kvarter.

Efter en kortvarig flirt med de frisinnade krafterna, och ett upphävande av censuren, slår Reuterholm igen frihetens dörrar. Kritiken i pressen av landets skötsel blev för hård, för massiv. Thomas Thorild landsförvisas, Svenska Akademien suspenderas och får inte längre sammanträda. Och egentligen var Reuterholm aldrig någon större vän av upplysningsrörelsen . De frihetsdrömmar han haft som ung tog abrupt slut då han besökte Paris under revolutionsåret 1789. Dessutom låg hans intressen mer åt det ockulta och kvasireligiösa hållet.

Regimen hårdnar. Hertig Karl är obeslutsam på gränsen till det sjukliga. All makt är snart samlad i Reuterholms hand. Från periferin tog han sig in till maktens centrum, och erövrade den. Hans självsyn var, som de flesta diktatorers, att han gjorde det rätta, att hans handlingar styrdes av vad som var bäst för landet.

Viss popularitet bland vanligt folk vann han genom att bevara freden. Men i huvudstaden betraktades han som en diktator. Hatet var hårt och kallt. Han kallades allmänt för ”Storveziren”. Och de gamla gustavianerna, som gynnats av Gustaf III, gick en hård tid till mötes. Fängelse, förvisning och förlust av ämbeten och tidigare privilegier.

Det har skrivits förvånansvärt lite om denne svenske diktator. Han figurerar mest som bifigur i andras biografier, en maktens skugga som hastigt skymtar förbi i det politiska mörkret. Märkligt nog kommer det nu samtidigt ut två nya böcker om denne sentimentale despot.

En mer traditionell biografi – med undertiteln ”Den gråtande diktatorn” – av journalisten John Chrispinsson och en dokumentärroman av Kenne Fant, ”Vargmänniskan”. De lyckas komplettera varandra på ett utmärkt sätt. Kenne Fant, vars roman utgörs av ett antal tablåer – avgörande eller belysande tillfällen i Reuterholms liv – är mer inriktad på att fånga personligheten Reuterholm, att förstå hans inre drivkrafter. Medan John Chrispinsson å sin sida mer placerar in honom i det maktpolitiska spelet och i ockultismens dunkla värld.

Gustaf Adolf Reuterholm, född i svenska Finland 1756 och uppvuxen på gården Svidja några mil utanför Helsingfors, tvingades mer eller mindre att gå i landsflykt efter att Gustav IV Adolf uppnådde myndighetsålder och kröntes till svensk kung. ”Storvezirens” tid var förbi. Despoten ersattes av en minst lika diktatorisk kung. De så kallade Järnåren väntade.

Reuterholm tvingades att lämna Stockholm. Han fick inte vistas i eller i närheten av huvudstaden. Det dröjde sedan inte länge förrän han insåg hur ytterst utsatt hans situation var och gick i frivillig landsflykt. Hertig Karl tog även sin beskyddande hand ifrån honom.

Återstoden av sitt liv levde Reuterholm i landsflykt, han virrade oroligt omkring i Tyskland, Schweiz och Danmark. Han var bitter, hatiskt och kände sig sviken av sitt land och – inte minst – av den nye kungen. Han avled av slaganfall i Danmark, nere i Slesvig, femtiosju år gammal den 27 december 1813.

I anteckningar beskrev han Gustav IV Adolf som ”ett pundhuvud som förenar högmod och dumhet”; ”en tyrann som lönade välgärning med förföljelse, som lönade trohet med svek. Förkastad av Gud, förbannad av Naturen”.

En tyrann känner igen en annan tyrann.