Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Den där gången skottarna trodde att jag var Justin Bieber

Justin Bieber var på Sverigebesök i slutet av september. Det tror jag inte någon har missat.

Stämningen i vårt avlånga land var ungefär som om Gud hade kommit nerstigen från himmelen och börjat traska gatorna fram.

Och så har han det jämnt. Bieber alltså. Oavsett var han är blir folk som galna. Det måste minst sagt vara påfrestande och det går nog knappast att föreställa sig hur det skulle vara att leva ett sånt liv.

Jag kommer att tänka på sist vår kanadensiska favoritsångare var i Sverige.

Då befann jag mig i Skottland. Och människorna där var helt säkra på att jag var Mr Pop-underbarnet själv.

Det spelade ingen roll vad jag gjorde.

Jag satt på en turistbuss i Edinburgh och de på bussen stirrade på mig som om jag vore en utomjording. Det var så det började. Jag fattade ingenting och tänkte irriterat för mig själv att "har ni inte sett en turist förr? Ni är ju för tusan turister själv". När jag sedan hoppade av bussen och letade mig fram till olika kyrkor och museer med hjälp av en alldeles för stor karta, hörde jag hur flickor i yngre tonåren viskade efter mig: "It's Justin Bieber. Om my God".

Jag ska erkänna att jag tyckte att det var lite lustigt först. Vi råkade ha likadan frisyr vid tillfället, men likheterna stannade nog där. Och vem tror att Bieber står mitt på de skotska gatorna, med en något förvirrad uppsyn och försöker leta sig fram till de obligatoriska turistmålen, alldeles själv?

När jag tagit bussen från den vackra huvudstaden tillbaka till Stirling, där jag bodde under min vistelse, försatte det.

Under flera träningsrundor började byggarbetare skämtsamt sjunga "baby, baby, baby, oh" efter mig och när jag var ute och roade mig på kvällarna fick jag en hel del kvinnlig uppmärksamhet. Något som jag i och för sig inte hade så mycket emot. Men anledningen till densamma var ju kanske inte vad jag önskat.

Mina vänner på de brittiska öarna skrattade åt situationen. Det gjorde jag med. Men att folk tittade efter en kändes ändå lite olustigt. Speciellt eftersom jag faktiskt inte var Bieber. Hans buss hade ju precis blivit stoppad i Sverige och genomsökt efter droger. Sånt pysslar ju inte jag med.

När jag landade i Sverige igen var allt som vanligt. Min lilla korta tid som Justin Bieber var över. Tacka gudarna för det.

I efterhand är det en komisk händelse.

För honom är det miljontals gånger värre och dessutom verklighet.

Ju mer jag tänker på det, desto gladare är jag för att jag är jag.

Och hatten av till Justin Bieber. Han är den bästa på att vara honom.

Läs fler krönikor av Sara Carlzén:

Det blev inte som jag trodde – men barndomsdrömmarna slog in ändå

Att våga visa känslor, vara sårbar och inte helt okomplicerad

Jag vill leda Mellon – ring mig, Christer!

Jag vägrar oroa mig eller vara rädd – det är bara i onödan ändå

Så bryter du en pinsam tystnad på bästa sätt

Varför sträcktittar vi på tv-serier när grannen kanske är en mördare eller knarklangare?

Kärleken växer för varje dag – om mindre än 100 timmar blir hon min fru