Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Den nya kulturhustrenden

Annons

Historien är lärorik. När det nya teaterkvarteret invigdes i helgen lärde jag mig till exempel att Sundsvall har diskuterat bristen på teaterlokaler sedan 1840-talet.

Inte oavbrutet förstås; lokaler har ju byggts också för att möta behoven. Den äldsta teatern svaldes av stadsbranden 1888. Den estetiska dyrgripen Sundsvalls Teater, fortfarande i sin krafts dagar, kom till 1894 och räckte ett bra tag. Men så kom än en gång en ny tid med nya krav på teknik och utrymmen, och behoven växte sig huvudet högre än tillgången. På 60-talet kom idén om att utvidga söderut och koppla ihop Sundsvalls Teater med det så kallade Godtemplarhuset, men det var inte till salu och planen skrinlades. Tiden flöt vidare, och scenhus vid järnvägen och Kräftan vid Kulturmagasinet föreslogs, utreddes och försvann.

Kräftan hade blivit ett modernistiskt skrytbygge i 450-miljonersklassen, av den typ som varit i ropet under 1990- och 2000-talen. Då tävlade kommunerna om att resa det finaste kulturhuset, som skulle bli deras landmärke, sätta dem på kartan och så vidare. Sundsvall kom aldrig till skott och visst grämde man sig. Undrade varför inte våra politiker kunde när Luleå, Gävle, Jönköping, Halmstad, ja till och med lilla Piteå mäktade med.

Men ännu en blick bakåt i historien hade kunnat visa att 1986 gjorde Sundsvall just det - satte sig på den nationella kartan genom att bygga ett uppmärksammat kulturhus. Med en helt annan metod: gamla hamnmagasin glasades ihop och blev Kulturmagasinet, en besökssuccé som bara fortsätter. I stället för att bygga nytt byggde Sundsvall om, behöll det gamla och fick samtidigt nya funktioner.

Läs mer: Nya lokaler växer fram

Det är samma koncept som kommit till heders igen, när nu Sundsvalls teater, Konsertteatern och det gamla Godtemplarhuset förenats (alldeles som tanken var 1968) och återfötts som ett nytt teaterhus med modern teknik, tre scener och fungerande verkstäder och logistik. Där dessutom den gamla arkitekturen varit inspiration och behållits när det varit möjligt; ett adelsmärke för Sundsvall som är så starkt förknippat med 1890-talet. Och - inte minst glädjande - till en bråkdel av vad ett nybygge hade kostat.

När man hörde besökarna vid invigningen tycktes inte en enda sörja Kräftan. Tvärtom. "Just så här ska det vara." "Varför gjorde man inte det här på en gång i stället för att utreda och utreda?" "Varför behövde det dröja så länge?" var kommentarer som fälldes.

I dag är, av allt att döma, de stora kulturhusbyggenas tid förbi. Kostnaderna skjuter i höjden, och i det storregionernas Sverige som stundar är det svårt att förutse vart kulturpengar kommer att styras, och vart de kommunala slantarna måste gå för att göra bäst nytta. Kanske fick Sundsvallsborna sitt teaterkvarter i grevens tid.

Men min tro är också att i en storregion blir det än viktigare för kommunerna själva att driva kulturfrågor. Som passiv och ointresserad kommun kan man hälsa hem, medan den kommun som visar duglighet, vilja och intresse i kulturfrågor kommer att ha en betydligt bättre framtid, särskilt om man som grädde på moset kan bestå omvärlden med goda exempel.

Nya och bättre lokaler kommer alltid att behövas i en kultur i förändring. Är det Sundsvallskonceptet - bygg om i stället för nytt - som blir den nya kulturhustrenden?

Läs mer: Så blir det nya teaterhuset