Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Den siste autodidakten i fotografi har somnat in – minnesord över Gunnar Westerlind

Fotografen Gunnar Westerlind, Arlington, Virginia, USA har avlidit, 77 år gammal.

Annons

Han var en av Sveriges främsta fotografer, med en lysande bana både som stillbildsfotograf och filmfotograf.

Han var den siste autodidakten. Han gick sin egen väg inom svensk fotografi. Ingen fotoskola hade förstört hans bildsinne. Han var bara 15 år när Sundsvalls Tidning anställde honom och året efter blev han Svenska Dagbladets yngste fotograf. Hans porträtt av Tage Erlander från denna tid är en klassiker: Erlander sitter med fötterna på sitt skrivbord, hans ansikte syns mellan skorna, men det alla ser och minns är att det är stora hål i båda skosulorna.

Gunnar värvades till Expressen och kom att ingå i tidningens krets av lysande fotojournalister.

Efter några år ville den orolige Gunnar prova på rörliga bilder. Han jobbade vid SVT i hemstaden Sundsvall och var bland annat bildansvarig för allt som Beppe Wolgers producerade.

Med sina kvalitéer var Gunnar självskriven när Sveriges Television 1978 utsåg ny TV-fotograf till Washingtonredaktionen. Där arbetade han och jag ihop i fyra år. När man som tvåmansteam reser och jobbar tillsammans 200 dagar om året blir man antingen fiender eller vänner. Vi blev vänner.

1982 sade Gunnar upp sig från SVT. Han ville hellre stanna och fortsätta skildra USA än att resa hem och göra trettiosekunderssynkar från den svenska riksdagen. Han blev kvar i Amerika resten av sitt liv och jobbade för rader av internationella TV-bolag från Washington. Mot slutet av sitt yrkesliv återvände denna mångbegåvade bildmakare till stillbildsfoto. Han blev en framstående arkitekturfotograf för några av Washingtons ledande arkitekter.

Vad som utmärker ett bildgeni kan jag inte formulera, och jag tror inte att Gunnar kunde det heller. Ibland roade vi oss med att med samma kamera, på samma plats och vid samma tillfälle fotografera samma motiv. Jag åstadkom några suddiga amatörfoton, medan var och en av Gunnars rutor var mästerverk.

Vi är många som sörjer med Barbro. Men Gunnars bild – och bilder – har vi kvar.

Ove Joanson