Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Den smutsiga döden som förändrade samhället

Med resorna kom den fasansfulla farsoten. Susanne Holmlund läser en tankeväckande bok och stannar till vid en kolerakyrkogård.
Bokrecension – Daniel Larsson: "Kolera – samhället, idéerna och katastrofen 1834", Carlssons förlag.

Varje tid har sina farsoter. De uppstår ur samtidens förutsättningar, men de förändrar också världen efter sig.

Så gjorde i hög grad koleran, som i Daniel Larssons spännande bok både kastar ljus över historien och det samhälle den bidrog till att förbättra.

Kolerabakterien är en av de mest aggressiva mikrober vi känner till. Fram till 1800-talet hade den hållit sig i sina hemtrakter runt Gangesfloden. Men nu ökade européernas rörlighet; handelsvägar drogs och inte minst växte de ostindiska kompanierna, kolonier togs, skepp färdades över haven. Och där människor möts reser mikroberna.

Kolerabakterien kom att frontalkrocka med 1800-talseuropéernas syn på sakernas ordning. När den nådde Sverige var det ett av Europas fattigaste länder, där teknik och jordbruksmetoder var i utveckling men där de sociala klyftorna och den icke-jordägande klassen växte - både på landet och i svällande fattigområden i städerna. Bakterien slog till mitt i folkökning, trångboddhet och en stark misstro mot läkare; bland kollektiva dass, rännstenar där avloppsvattnet rann fritt och gödsel- och slaktavfallshögar placerade mitt i stan.

Detta var något annat än 1600- och 1700-talens smittkoppor och rödsot (dysenteri). Koleran förgiftar tarmslemhinnan och tömmer kroppen på vätska. Den ger blå hud, kramper, diarréer och kräkningar; den är oerhört smittsam, har en dödlighet på 40-50 procent och dödar inom ett par dagar. Det var en ful, smutsig och snabb död, och eftersom ett normalt näringsintag gör miljön i magsäcken för sur för koleran så var den också i hög grad den fattiges död.

Här hände det att likbärare och gravgrävare vägrade komma i kontakt med offren, och ofta anlades nya kolerakyrkogårdar på de drabbade orterna. Inte ens medeltidens stora dräpare, pesten (som ännu levde kvar på sina håll) tog lika många liv i Europa som koleran.

Den mötte en läkarvetenskap som kände till att det fanns skadliga mikrober men knappt visste något om hur de verkade. Länge agerade man i tron att kolerasmitta bars av smuts eller dålig luft, eller överfördes via beröring, som pesten. I själva verket smittar den bäst via smutsigt vatten, och dess vägar var dassen, maten, vattnet och människornas kroppar. Man mobiliserade vad man hade - på myndighetsnivå inte minst karantänerna. I hamninlopp och längs stora vägar sattes karantänsstationer upp, och friskintyg krävdes för att resande skulle bli insläppta.

Samtidigt låg näringslivet på för att handeln skulle fortsätta och liberala värderingar ifrågasatte de statliga ingreppen. 1833 tycktes sjukdomen klinga av i omvärlden. Men i juli 1834 insjuknade Anders Ryberg i Göteborg och katastrofen var ett faktum för Sverige. Smittan spred sig uppåt Götaälvdalen, till Småland och norrut mot Värmland och Mellansverige. Stockholm smittades österifrån.

Någon vecka efter utbrottet dog 80 personer om dagen i Göteborg, och Jönköping var kanske Europas värst drabbade stad - 15 procent av invånarna dog. Flera epidemier följde och 1834 - 1873 dog mer än 37 000 svenskar i kolera. Tack vare att kolerabakterien vill ha det varmt klarade sig dock våra norrländska trakter bra.

Daniel Larsson skriver lättläst, rappt och medryckande och gör en heltäckande samhällsanalys. Inte heller glömmer han människorna; till exempel följer han via arkiv barn som placerades ut efter att ha mist en eller båda föräldrarna. Och långsamt växte insikten om vad som krävdes för att mota koleran. Djupgrävda brunnar, rensade vattendrag, avskiljning av avfall, åtskillnad av rent och smutsigt vatten - kort sagt hygien, inte minst på kommunnivå.

Så ger oss en 180 år gammal händelse inte bara en bild av hur vårt samhälle växte fram utan säger också något om hur sårbara vi ännu är. 1800-talseuropén hade koleran (och än i dag dör folk på Haiti av den), vår tid har ebola, fågelinfluensa och aids. I framtiden väntar andra smittor i en värld där mikrober kan åka jorden runt med oss på några timmar.

Men om du kommer till en ort med kolerakyrkogård, stanna och skänk en tacksam tanke till något vi gärna tar för givet - den kommunala ingenjörskonsten. Det är den väl värd.