Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Den sociala gemenskapen är viktigare än mat och dryck

Annons

Efter en vecka är man nästan i upplösningstillstånd. Det gäller att komma hem innan man bara är en våt fläck. Det var bad morgon, middag, kväll, vattengympa, termalbad utomhus och inomhus med diverse hälsobringande mineraler och gud-vet-allt, och bubbel både utom-och inomhus (och inombords), dignande matbord och glass i stora lass och gratis vin till maten. Milda makter vad vi vräkte i oss, jag skäms nästan när jag tänker på det. Sedan måste man hem och banta. Gud, så korkat egentligen.

Det är Club Frejas MåBra-resa till Ungern nyligen som jag talar om. Och visst mådde vi bra trots att regnet öste ner och både vantar och ylletröjan kom väl till pass. Det mer eller mindre obligatoriska badet i den världsberömda termalsjön sköt vi på till sista dagen. Några hurtbullar hoppade i, själv avstod jag gärna. Badade där för tjugofem år sedan när jag var i Ungern med Sundsvalls Motettkör, men jag märkte inga undergörande förändringar. Det var året efter perestrojkan som kören besökte Ungern och sjöng i några kyrkor i Budapest. På en liten efterfest höll prästen ett tal och formulerade lite kryptiskt att det inte blivit någon större skillnad till det bättre i samhället, det var mest kosmetika och byte av slips.

Den andan tyckte jag fortfarande svävade över den ungerska pusztan, möjligen hade de bytt skjorta den här gången. Det var bara vi svenskar som skrattade och sjöng, alla andra gäster på hotellet, väldigt många ryssar, såg sura och sammanbitna ut. Trots att vi stundtals satt som packade sillar i bassängerna var det omöjligt att få ögonkontakt eller något leende från någon.

Jag mådde kanske inte som en prinsessa, möjligen som hon på ärten, för hotellets hårda sängar och värdelösa kuddar upplevdes mest som tortyr för min dåliga rygg. För övrigt har jag tankat social gemenskap för flera veckor framåt, och det är viktigare än det fysiska. Egentligen var miljön smått surrealistisk med badrocksklädda människor som åkte upp och ner i hissarna, till eller från behandlingar med allvarliga miner och ordinationsblanketter i händerna. Själv kostade jag på mig att göda massa småfiskar med mina fötter, en exotisk upplevelse som jag satt och fnissade åt medan fiskarna kittlade mig på tårna. När jag fick veta att denna lustighet finns ett stenkast ifrån där jag bor i Granlo, var det inte så märkvärdigt längre.

Ungern är väl inte det optimala turistlandet att resa till i dagens oroliga Europa, men landet är ju känt för sina varma, välgörande källor vid Balatonsjön. En välmående trakt med tjusiga, ofta ryskägda villor och stora vingårdar, fjärran från flyktingströmmar och elände. Vår duktiga svensktalande guide gav oss en viss inblick i ungrarnas vardagsliv, det mest positiva var att pensionärer åkte gratis på tåg och buss. Å andra sidan var deras pensioner så små att det inte gick att leva på dem.

Borta bra men hemma bäst, en klyscha, men sannare än någonsin.

Lisa Lindström