Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Det är ingen jävla ordning längre

Annons

Han är i 50 årsåldern, tränar på samma gym som jag.

– I går körde de sån där jävla arabmusik där inne, säger han och pekar mot ett träningsrum. Jag höll på att bli galen, var en sekund från att gå dit och stänga av den där jävla telefonen de spelade från.

– Gillar du inte den musiken? undrar jag.

– Nej, fy fan. Jag var i Egypten en gång. Aldrig mer.”

Jag vet inte vad jag ger honom för signaler, försöker se väldigt koncentrerad ut på min rörelse, intensivt lyssnandes på min P1-dokumentär. Men han är pratsjuk. Jag känner mig obekväm med att inte lyssna, det är ju bara jag där, så jag drar ur en av hörlurarna ur mitt öra.

– ”Jag var med frugan på gruppresa i Kina. Det var speciellt! 20 pers man inte kände! Hon fyllde jämt och vi var på en riktig höjdarrestaurang. Där satt en sån där tjej och klinka på ett piano så jag önskade ”Jag vill vara din, Margareta” och hon kunde lite på den låten! Fantastiskt! Det var ett gäng norrmän där som sjöng med! Det var det mest fantastiska jag varit med om på en resa. Tänk att hon kunde en bit av den låten!”

Han ser otroligt glad och tacksam ut vid minnet av detta. Jag ler mot honom, vet inte vad jag annars skall göra. Jag sitter i ett gym och lyssnar på en man som i samma andetag berättat att han ville stänga av musiken, som ett par unga män spelade i ett tyngdlyftningsrum, för att den var arabisk och att det bästa han varit med om i resväg var när en pianist i Kina spelade en Sten & Stanley låt.

Jag tänker att hans oförställda glädje över det faktum att han fick höra några hemlandstoner i Kina är mänsklig. Jag undrar vad han gjort om någon, då pianisten tog ett par toner av ”Jag vill vara din Margareta”, sagt åt henne att sluta spela.

Att han kunde åka hem och spela den musiken.

De unga männen på gymmet har inte längre något hem. Deras land är sönderbombat. Daesh har tagit makten över den trakt där de växt upp. Nu är de här. På vårt gym med sin musik.

Plötsligt kommer ”min” pojke. ”Mitt” ensamkommande barn har bott hos mig i fyra dagar, han koncentrerar sig och säger;

– Hor mår do? Jag ler mot honom och ljudar; Uuuuuuuuuuuuu.

– Huuuur mår duuuu! Säger han med perfekt uttal.

– Bra! Svarar jag och skrattar. Vi skrattar mycket ”min” pojke och jag.

– Det är ingen jävla ordning längre, muttrar mannen och lämnar rummet.

”Min” pojke ser frågande ut. Jag skakar lite på huvudet. Jag vill inte berätta för honom om den svenske mannen som inte förstår andra som älskar sina hemlandstoner, men själv är djupt tacksam över att få höra sina egna under en resa i Kina.

Han förstår nämligen mycket, ”min” pojke, men den logiken skulle han aldrig begripa.

Åsa Jinder