Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Det är inte enkelt att bara vara som man är

Annons

Jag vill inte vara en hatare och säga att ni som målar om era ansikten bidrar till att skapa fler bisarra ideal - men ni gör det.

Det har gått ganska snart ett år sedan valde jag att sluta sminka mig. Något som kan låta som en baggis för många och en smärre omöjlighet för andra. På jobbet var det svårast och i början undvek jag speglar - på den nivån var det. Jag ska tillägga också att jag inte ser ut som en dans på rosor utan smink. Men om du frågar min mamma skulle hon beskriva mig som något helt perfekt gulligt, nästan ätbart sött, vill du däremot ha realism kan du ta mitt ord och jag skulle beskriva mig som Disney’s Odjuret typ. Mina ögon ser ofta trötta ut och min hy är väl som sig bör efter någon slags on and off-rökningsperiod på cirka 150 år. Nu är jag off igen och det är ett val jag ofta ifrågasätter, kanske främst när jag utsätts för mänskligheten. Ni som vet, vet. Jag har inte bara avtänt från smink, utan också för en handfull månader sedan gjort slut med plattången. Nu studsar arvet från min baba fritt - turklockarna, mitt livslånga korkskruvade komplex. Mind over matter tänkte jag så numera är jag liksom vardagligt van att känna mig lite lagom ful allt som jämt. Men hör här, det är så förbannat skönt! Förvisso sminkar jag mig när jag känner för det men det är snarare en raritet än en rutin. 

Men det är inte helt enkelt att bara vara som man är i ett samhälle där man ständigt uppmanas att förändra sig. Det fullkomligt kryllar av videos och bilder på unga individer som med smink byter hudfärg, ansiktsdrag, förstorar, förminskar och förändrar, och det känns som att jag sitter kvar hos min dagmamma Irene och ritar huvudfotingar ungefär. Kan inte låta bli att undra, hur hamnade vi här? Jag vill inte vara en hatare och säga att ni som målar om era ansikten bidrar till att skapa fler bisarra ideal som alla har rötter i att man ska förändra sig - men ni gör det. Det är dock inte intresset för smink eller det aktiva valet att sminka sig som bekymrar mig, nej det är snarare det kollektiva behovet att förändra sig och idealen som växer likt hungriga cancersvulster.

Nej det är inte helt lätt, och jag tror uppriktigt sagt vi är så indoktrinerade att vi ser oss själva med samhällets fördömande ögon. Vi har blivit matade med information om vad som anses attraktivt och inte, och längs vägen har vi tappat förmågan att själva se. Men det är ett mentalt övergrepp att inte få se livet ur sina egna ögon, eller att inte se med skärpa på det som faktiskt spelar roll, så som relationer och sådant som får hjärtat att klappa hårdare, och låta resten bo i periferin, så som yta. De dagar då hetsen stiger mig åt huvudet försöker jag istället för att ha blues, att se mig själv som en slags överlevare i en värld som konstant försöker tala om för mig och alla andra att utsidan är viktigare än insidan. För vet ni, det är en djävla lögn. För störst av allt är kärleken, och det vet man ju, att kärlek är blind. 

Deniz Fryksell

Anser att en idealisk värld är fri från ideal.