Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Det är olyckligt att LO ställs åt sidan

Annons

I veckan kom beskedet att fackförbunden inom LO inte kan enas om en gemensam linje inför den avtalsrörelse som snart börjar. I min enfald trodde jag att den överenskommelse som tidigare gjorts, om att den omotiverade löneskillnaden mellan kvinnor och män skulle halveras till 2028, skulle göra det självklart att gå i den riktningen redan nu. Vad jag förstår har LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson, närt samma förhoppning. Men nu blir det inte så.

Förbunden gav ett samfällt stöd åt Kommunals krav på extrasatsningar på undersköterskorna, men när det kom till en allmän låglönesatsning för de kvinnodominerade branscherna så sprack det. Jag undrar över hur de förbund som sa nej, får ihop det med den allmänna enigheten om halverade löneklyftor mellan kvinnor och män om tolv år.Sanningen är väl att det inte går ihop. Det är olyckligt av två skäl.

Få välkomnar en ökad konfliktnivå på arbetsmarknaden. Med fler parter på banan är risken för fler konflikter uppenbar. För arbetarna är det därtill inte bra att enigheten försvagas. Det är ju för att kunna agera gemensamt, för att kunna stödja varann, som LO skapats!

Nu ska nog inte det problemet överdrivas. Förhandlingarna kommer fortfarande att föras av erfarna fackliga ledare med vana att ta ansvar. Men risken när man går fram var och en är förstås att de starka förbunden inte ger den draghjälp som svagare förbund med många små arbetsplatser så väl skulle behöva.

Till detta ska läggas den opinionsbildande biten. LO var för ett antal decennier en tongivande faktor i den svenska politiska debatten. LO:s roll har tyvärr blivit allt svagare, och det i sin tur försvagar förstås hela arbetarrörelsen, inte minst då den politiska grenen – Socialdemokraterna.

Att förbundsledarna, som är de som sitter på medlemmarnas pengar och den styrka det ger, på detta sätt väljer att bortse från LO är därför mer än olyckligt. De förbund som nu sa nej, bör också betänka hur stark opinionen blivit för att ta bort löneskillnaderna mellan män och kvinnor. Såna förändringar är extra svåra att göra i det låginflationssamhälle, där lönepåslagen handlar om enstaka procent. Det var lättare i det tidigare höginflationssamhället (fast då lyckades man inte). Samtidigt vill ingen gå tillbaka dit, där de som redan ägde var de stora vinnarna medan de andra fick se löneökningarna gå upp i rök.

Sen Rehnbergkommissionens dagar i tidigt 90-tal, och än tydligare sen Industriavtalet slöts 1997, har svenska löntagare haft en god reallöneutveckling. Det finns därmed all anledning att slå vakt om det förhandlingssystem som gett så god utdelning och så få konfliktdagar. Förhoppningsvis går det, trots LO:s uppenbara misslyckande nu i att bli överens. Målet måste vara att trots den obefintliga inflationen få löneökningar på "normala" nivåer. Det är vad samhällsekonomin – och löntagarna – behöver.

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel