Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

"Det är viktigt att prata om mens"

Halva jordens befolkning kommer att få, har eller har haft mens.
Hur kommer det sig att det är så hemligt?
Mona Johansson, Alva Larsson och Clara Lindström vill och vågar prata om det.

Annons

Samhället förändras i snabb takt, utvecklingen inom det tekniska området är svår att greppa, men än i dag, 2015 är mens något man inte gärna pratar om, förrän nu.

– Det här är så viktigt och det är så bra att det äntligen börjar pratas om, säger Mona Johansson, 66 år.

– Jag blir så provocerad när jag tänker på reklamen för bindor och tamponger. Hur kommer det sig att de använder blå vätska? säger Clara Lindström, 18 år.

– Ja, vad sjukt, är det fönsterputs, eller? säger Mona Johansson,

I tv-reklamen är det den kliniska och lyckliga känslan som förmedlas. Bindan gör dig fri. Fräscha tjejer dansar i korta kjolar och går ner i spagat på bussen.

– Näe det stämmer inte! Allt man vill de första dagarna av mensen är att vila med varm vetekudde under täcket, säger Alva Larsson, 18 år.

Hon får medhåll. I skolan var det tjej- och killsnack. Klassen delades i två och det pratades lite lätt om ämnet, men det var först på högstadiet. Mensen kom i femman för både Alva och Clara. Skolan hanterade det som en tjejgrej och därför var det bara vi tjejer som fick information.

– Jag hade ätit lingon och tänkte att det var det som färgade kisset rött, jag var inte beredd alls på att få det, säger Alva och skrattar åt minnet.

Mona fick sin mens när hon var tretton och hade gått och väntat rätt länge på att "bli vuxen".

– Jag minns att jag längtade och att det var flera tjejer i klassen som fått det och jag önskade varje gång jag gick på toaletten att det skulle vara blod i trosorna. När det äntligen kom, var jag stolt och lycklig.

Det var långt ifrån enkelt på den tiden. Bindorna var inte plastade och det fanns inget klister. För att få dem att sitta still så fanns trådar i varsin ände. De skulle fästas i ett litet skärp runt midjan och nylontrosan hade en plastad del för att fånga upp, ifall bindan blev full.

– Man fick springa på toaletten ofta under skoltid och det skulle ju helst inte märkas heller, säger Mona.

Kostnaden för ett helt liv med mens är cirka 50 000- 60 000 kronor,

– Det borde vara subventionerat, eller gratis, säger Clara Lindström

– Det delas ut kondomer till killarna från ungdomsmottagningen, vi borde få mensskydd tycker Alva.

Mona har två barn och ser tillbaka på sin mens som att hon mestadels varit lycklig med den, trots värk och många frusna veckor.

– Jag blev så kall i kroppen och nästan längtade till övergångsåldern eftersom jag hellre ville vara varm, berättar Mona.

Både Alva och Clara har haft stora besvär med värk och kraftiga blödningar. Ungdomsmottagningens barnmorska har rekommenderat minipiller till dem.

– Det har blivit bättre, men det ska väl kännas att ha mens och det får man leva med. Allt är så individuellt och därför är det så skönt att någon vågar ta ett större grepp på ämnet säger Alva.

Det är Clara Henrys bok: Ja jag har mens, hurså? hon refererar till.

– Man känner igen sig och man blir lite lugnare när man hör att fler har det som mig, säger Alva

– Hon är så duktig på ämnet och hennes sätt att prata om det gör att man blir glad, säger Clara.

Tycker ni att boken vänder sig till både tjejer och killar?

– Ja absolut, det är jätteviktigt att killarna får mer kunskap än att vi har en livmoder och att det kommer mens en gång i veckan, säger Clara.Det är ju det mest naturliga och med mer kunskap så blir det inte så skämmigt längre, säger Alva.