Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Det kom ett brev till redaktionen: Läs mammans känslosamma vittnesmål

Artikel 18 av 20
Vår tids diagnoser
Visa alla artiklar

Livet blev inte som det var tänkt. Diagnoserna kom emellan. Brevskrivarens barn är vuxna i dag men problemen vill inte ta slut och det går nästan att ta på mammans smärta.
Hon skickar brevet som en hälsning och ett vittnesmål med anledning av artikelserien Vår tids diagnoser.

”Hej!

Jag är mamma till tre vuxna barn. Ett av dem har diagnosen ADHD, ett annat ADD och ett är friskt. Mina barn är min största glädje och kärlek och min bottenlösa sorg. Jag och min man brukar ibland konstatera att om vi hade varit hundar så skulle vi inte ha fått några valpar. Man hade då sett att det fanns många svagheter i våra släktled.

Av egoistiska skäl skulle jag aldrig vilja vara utan mina barn, men jag skulle vilja bespara dem den smärta och ångest som det innebär att inte få möjlighet till rätt stöd. Dagens samhälle har inte någon riktig plats för människor som inte passar in i mallen för hur man ska fungera. Systemen som borde hänga ihop och vara till hjälp, sätter istället stopp för att vi ska kunna komma vidare i livet. De är repressiva, kontrollerande och ifrågasättande och det är inte hjälpsamt.

Tyvärr kan vi i familjen berätta hur mycket som helst om det som drabbar väldigt illa. Det finns så klart också riktiga guldkorn. En av våra söner har en underbar kurator som har haft stor betydelse. Men det finns brister inom psykiatrin och det skrämmer mig eftersom medicinering och behandling är en förutsättning för att livet ska fungera.

Som förälder till barn med funktionsnedsättningar ställs man inför stora utmaningar och blir ofta ifrågasatt och nedvärderad. Många har uppfattningen att man inte uppfostrar sina barn. Det finns också stora kunskapsluckor hos myndigheter där beslut fattas. Man tror att det går att skärpa sig och att föräldrarna är slappa, eller att det är något annat fel i hemmet. Jag skulle säga att vi kämpar så otroligt mycket mer. Bara den här veckan har vi kämpat med ett av våra barn. För första gången trodde jag uppriktigt att hoppet var ute och att vi skulle behöva säga farväl till vår son.

Att arbeta med människor i kris kräver extra kunskaper. Tyvärr är det en bristvara inom psykiatrin. När det gäller akutpsykiatrin brister man i sekretess då man ska anmäla sig direkt vid dörren och omhändertagandet är som ett lotteri. Man kommer oftast därifrån med en papperspåse med några piller och det görs sedan ingen uppföljning.

Jag skulle kunna skriva en roman som är väldigt svart om alla år som passerat, men jag får välja att sluta nu. Jag skulle också kunna berätta om en familj som, trots alla prövningar, har stor gemenskap, glädje och värme! Vi föräldrar har tack och lov delaktighet i våra barns liv och vi står varandra nära. Det vore förfärligt att inte veta vad som händer när livet är som allra mörkast.

Tack för att ni skriver om detta! Hoppas att det kan leda till att kunskapen ökar och att det kan bli en liten förbättring för alla som kämpar. Alla små frön behövs!

Hälsar en mamma

Mer läsning:

För Plus-kunder: Katarina Vikström: Vi tycks pressas in i en allt smalare fålla av rådande krav och ideal

För Plus-kunder: NPF-experten: "Det behövs mer forskning"

VÅR TIDS DIAGNOSER

Här hittar du alla delar i Katarina Vikströms artikelserie, för Plus-kunder:

Adhd-diagnoserna ökar kraftigt bland barn och unga: "Om 30 år funderar vi nog över vad som hände"

Mamma om att skolan efterfrågar adhd-medicin: "Det känns konstigt att droga sitt barn"

Femtonåriga Nirina har adhd: "Jag är stolt över det"

Allt fler elever har särskilda behov: "Vi behöver bli bättre på att organisera barnens vardag"

Monika om krisen efter diagnosen: "Det är ett otroligt stigma"

Sandra har diagnosen ADD och minns sin skoltid: "Jag blev ledsen och sårad av att förnedras inför kompisarna"

De kräver fler jobb för funktionshindrade: "Kommunen investerar hellre i vägmaskiner än i människor"

Fredrik föreläser om sonens diagnoser: "Rädd för att bli hans ankare i stället för hans segel"

Sjuksköterskan om adhd-barnen: "De måste få lyckas och inte utsättas för överkrav"

Olle, 16, lever med flera diagnoser – här är hans råd till andra: "Gör saker som är roliga"

Ida tvingas bo på sluten psykavdelning – på grund av platsbrist: "Hon far väldigt illa"

Fler unga mår dåligt och behöver boende: "Finns beslut så ska det verkställas"

Krönika: Katarina Vikström: Vi behöver prata om diagnoserna