Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Det saknas en konstnärlig vision

Teatern och Scenkonstbolaget måste drivas utifrån en konstnärlig vision, menar teaterkritikern Karin Kämsby. Tidigare inlägg i debatten: 17, 23 och 27 februari samt 1, 3, 6 och 8 mars.

När Scenkonstbolaget i januari i år beslutade att minska antalet anställda på Teater Västernorrland med 42 procent uppstod en debatt om pengar, antal anställda samt den administrativa och politiska styrningen av teatern. Debattörerna tycks tro att det går att administrera fram en teater. Det korta svaret är att det går inte.

Teater är konst. För att skapa konst behövs en konstnärlig vision och den ska komma från konstnärerna. Politiker, tjänstemän och administratörer kan bara sätta upp yttre mål och ramar för verksamheten.

Problemet är att Teater Västernorrland tycks sakna en konstnärlig vision. 

Teatern är inte bara konst, den är också en offentlig mötesplats där människor möts och får sina djupa, livsavgörande frågor gestaltade och belysta.

En konstnärlig vision för Teater Västernorrland skulle kunna vara att skapa teater som gestaltar, analyserar och fördjupar sig i de i Västernorrland boende människornas livsvillkor.

Ett sätt att ta reda på hur folk i länet har det, är att fråga dem. Det gjorde Folkteatern i Gävleborg för några år sedan. Svaren analyserades och teatern kunde skapa sig en bild av vilka frågor som angår befolkningen. Resultatet av undersökningen präglar repertoaren och har av allt att döma gett teatern en starkare regional förankring.

I stället för att utgå från befolkningens drömmar, frågeställningar och livsvillkor spelar Teater Västernorrland ena dagen en London-musikal, andra dagen en småborgerlig komedi och tredje dagen en fantastisk liten föreställning som kommit till på initiativ av någon av teaterns skådespelare som tycks ha fått nog och tagit saken i egna händer.

Repertoaren spretar åt olika håll och har mycket lite med länets livsavgörande frågor att göra.

En svårighet med att beröra livsavgörande frågor i Västernorrland är att länet är fyllt av motsättningar. Det handlar om motsättningar mellan stad och land, mellan olika orter, mellan olika samhällsklasser. Länet är präglat av industrihistoria och bruksmentalitet. För att angå Västernorrland behöver teatern beröra de här motsättningarna och jag uppfattar inte att Teater Västernorrland törs göra det. I stället har teaterns skiftande ledare lagt örat mot maktens korridorer för att finna sin väg.

Också Scenkonstbolaget saknar konstnärlig vision. En grundtanke med bolaget var att det skulle uppstå synergieffekter när konstnärer från olika konstarter möttes i fikarum och lunchrum. Då skulle de få nyskapande idéer och samverka. Men kravet på samverkan kommer från bolagets ägare och är ingen konstnärlig vision, snarare en våt kulturtjänstemannadröm.

En annan förhoppning när bolaget bildades 2008 var att det skulle byggas ett nytt scenhus i Sundsvall. I beslutsunderlaget konstaterades att det för bolagets verksamhet är helt avgörande att det finns ändamålsenliga lokaler. Men något scenhus har inte byggts. Redan när de första planerna på ett nytt scenhus presenterades 2002, utlöstes en infekterad debatt där kultur ställdes mot vård, skola och omsorg. Med en stark regional förankring hade det varit svårare att ställa teater mot vård, skola och omsorg. Sedan hittades oljespill i marken och politikerna fick en anledning att skrinlägga projektet. Konsekvensen blev att Sundsvall fortfarande saknar en teater med plats för 500–600 åskådare, en storlek som anses optimal med tanke på ekonomi och publiktryck.

Inte heller har Scenkonstbolaget fått ett gemensamt hus där konstnärerna kan få nyskapande idéer när de möts i fikarummet.