Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det solida som bas för det subtila

/

Galleri Stadsbacken, Baldersvägen 28
Måleri av Jan Ramstedt
9 - 24 februari
Vernissage: 9 februari 12.00
Öppet: Lö-sö 12 - 16

Annons

Naturen, landskapet, väderstämningen - som också kan vara en bild av en sinnesstämning hos människan, alster som hon är av samma natur.

I Stockholmskonstnären Jan Ramstedts bilder är landskapet den självklara utgångspunkten, naturen huvudrollsinnehavare. Samtidigt som stämningarna är subtila är uttrycket ganska bestämt: mycket färg ger relief, fasthet och en smula tredimensionalitet på ett fysiskt sätt; människofigurer, fordon och en hel del växtlighet kan vara lite kompakt och satt, som om gravitationen vore extra stark i just hans värld.

Men ur det solida växer komplexiteten fram. Färgen som läggs i vått på vått blandar sig till finkalibriga, melerade mönster som lockar fram det levande och skiftande i en slätt, en strand eller ett vattenbryn med sina stenar, växter och hundra glittrande vattenpussar. Strimmor av starkt blått, lila eller andra brytande färger lyfter de dovare och ger dem liv .Fernissa i färgen ökar lystern.

"Steg" är en sådan strand, där ljuset leker i vitt vatten och den lilla människofiguren inte riktigt tycks höra dit. Är hon ens en människa, eller svävar hon ovanför, utanför, som ett naturväsen? "Strand" blir omedelbart en favorit: obefolkad, men djup, mörk och sugande med många skikt: oroliga, upprörda skyar, blått vatten som skymtar fläckvis och så förgrundens vita växtlighet, spretig och egensinnig och så skärande vit att den både är spöklik och påtaglig.

"I vitt" är den mest gåtfulla och fantasieggande: en stämningsfull nattbild där en svart skog bildar fond och en mångata är utbredd över en skogssjö. Men ljuset tycks komma från den vitklädda kvinnan vid stranden, inte från månen, och på denna strålande men samtidigt verkliga varelse väntar en uppvaktning av djurgestalter i skogen. Musketören som gör sina utfall mot en osynlig fiende är lätt absurd där på stranden; han bär ett drag av humor, infall.

Ibland talar mörka skyar om oro och tung stämning, men ofta är landskap och skyar ljusa, vänliga, välkomnande trots sin karghet. Vid sidan av stränderna, mötet mellan hav och land, tycks vidderna fascinera konstnären. Den ensamme motorcyklisten i "Eftermiddag" blir inte bara ett stöd för åskådaren i att ge landskapet en storlek, han tycks också röra sig inåt i bilden. Både här, och ännu mer hos bilderna med långtradaren som ensam strävar över en oändlig vidd, tycks det talas om enslighet, människans litenhet inför naturen. Den som i sämsta fall är en kamp mot monotonin, i bästa fall en storslagenhet som gränsar till det andliga.

Annons