Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det svåra med fördelning

Marx tankar är inte särskilt populära i dag. Birger Hedén gör tankeexperimentet att vända på dem och känner då bättre igen sig.

Annons

Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov, är ett uttryck myntat av Marx. Men tanken hos Marx var förstås att ”samhället” (staten) skulle avgöra bådadera. I det fallet skulle det krävas en hundraprocentig uppslutning från statens medborgare för att kunna genomföras. Vilket inte är sannolikt.

Idealt sett skulle innebörden kunna tolkas så att det är individen som skulle avgöra hur mycket hon/han kunde arbeta och likaså avgöra sina materiella behov.

Antag att jag då för min del ansåg att min arbetsförmåga aldrig under hela mitt liv skulle förslå till mer än högst halvtid; lägg märke till att idén nog förutsätter att alla har samma lön, oavsett insats. Men att till mina behov hörde exempelvis en liten havskryssare i fyrtiomiljonersklassen med tillhörande besättning. Det skulle nog inte heller få en hundraprocentig uppslutning från omgivningen.

Så den i sig goda tanken från Marx måste allt förbli en utopi och som sådan gör den sig bäst just i teorin, inte förverkligad.

Men en helt annan tanke har slagit mig. Nämligen den omvända.

För visst kan man väl tänka sig den visserligen lite absurda tanken att ställa Marx idé på huvudet? Alltså: Av var och en efter behov, åt var och en efter förmåga.

Låter det obegripligt?

Nej, inte om man ser det just ur samhällssynpunkt. Då skulle min arbetsinsats alltid bestämmas av någon annans behov, och min förmåga vore av underordnad betydelse. Och de behoven behöver inte alls bara vara statens utan också den privata arbetsgivarens. Ja, även egenföretagarens arbete skulle bestämmas av andras behov, ytterst samhället genom riksdag och regering.

Konkret exempel: Vore behovet noll bleve jag arbetslös.

Skulle det fungera?

Vad jag skulle få vore i lika mån bestämt av förmågan, inte min förmåga förstås, utan statens/samhällets reglerad genom skatter och andra pålagor.

Till skillnad från Marx idé skulle denna ordning ingalunda kräva någon hundraprocentig uppslutning från medborgarna. Och förmågan att fördela arbetets vinster behövde inte heller underställas medborgarnas godkännande.

Somliga skulle få ungefär vad de behövde för att överleva, eller aningen mindre, så att någon lämplig morot om lite mer någon annan gång, kunde hållas fram. Andra skulle få långt mer än de behövde– och alltsammans fördelat efter bästa förmåga.

Låter det också som en utopi? Som inte kan förverkligas? Tro det.