Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Det svenska skamhället

Annons

Jag vill påstå att kvinnor i Sverige fortfarande lever i ett skamhälle. Ett skamhälle är ett samhälle där man ständigt lever med ett undermedvetet eller medvetet beteende som går ut på att man i alla fall av rätt och fel, bra och dåligt skuldbelägger kvinnan. När han slår henne till exempel, för det gör han ju, ofta, så undrar man ”varför går hon inte?” och när han våldtar, för det gör han ju också, läskigt ofta, så undrar man ”vad hade hon på sig, var hon full, varför befann hon sig där och indikerade hon på något?” istället för att fråga varför i helvetet han slår henne? Varför i helvetet våldtar han? Och det går av bara farten, detta sätt att ständigt flytta skuld. Det behöver inte ens bo en rutten baktanke i det hela. Vi gör det, kvinna som man, för att vi är så förbannat indoktrinerade av patriarkatet och mansdominans att vi helt enkelt per automatik alltid skuldbelägger och/eller flyttar ansvaret till kvinnan när det står mellan henne och en man.

Jag delar en länk på Fejjan, en text om ”tjatsex” och summan av texten är att ”tjatsex-tekniken” många män använder sig av, bidrar till en våldtäktskultur, vilket i min mening är riktigt. Det är en inte helt ovanlig teknik som påvisar duktigt att ett en kvinnas nej inte har något värde, så om han tjatar och försöker femton gånger till, kanske hon ger upp, inte orkar eller vågar säga nej fler gånger. Kanske har hon kass självkänsla och viker sig eftersom att hon svårt att stå upp för sig själv, allra helst efter att ha nekat flera gånger. Är tjatsex våldtäkt? Inte nödvändigtvis. Är det ett övergrepp? JA, i allra högsta djälva grad.

En diskussion dras igång och man (läs: min motdiskutant) tycker att kvinnorna i dessa fall ska ”stå på sig” samt att de ”får skylla sig själva” om de får Ågren efter tjatsexet då de själva valt att ”ge upp”. Här ungefär kokar jag över och trots att morsans alla bibelcitat mantrar sig i skallen på mig - ”förlåt dem för de vet inte bättre” bland andra, ser jag rött! Varför är det kvinnans ansvar att ”stå på sig”? Borde inte ett nej räcka? Eller borde man inte kunna känna och läsa av någon som vill, eller inte vill ha sex? Jag tänker, att om det finns några som helst oklarheter i om den ena parten vill, eller inte vill så har du varningssignalen redan där - ha inte sex, eller fråga personen i fråga. ”Vill du det här?” Det är mycket, mycket enkelt.

Så, till alla som tjatat sig till ett ligg, till alla som gått över gränsen, till alla som ringaktat en annan människa för sin egen njutnings skull och inte tagit hänsyn till nej nummer ett - här får ni ansvaret tillbaka, här får ni ångesten jag får efter att jag inte orkat med ditt tjat mer och låtit dig ta mig, här får ni skulden också, den är er, och faktumet att ni är en bidragande faktor till skamhällets vidriga våldtäktskultur. Och avslutningsvis till alla de som fallit offer för den - vet, att det inte är er skam.

Deniz Fryksell

Född i vad man kallar ett av världens mest jämställda länder - med en av världens högsta våldtäktsstatistik.

d.fryksell@gmail.com