Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Det tragiska i att sakna livsmål

Ett sammelsurium av ord eller en välkomponerad berättelse? En skildring av människan eller ett samhälle?
Lars Ahlins sista roman "Din livsfrukt" har förbryllat många. Och nog har den många bottnar, framkom det i ett litteratursamtal om den på lördagen.

Annons

Firandet av författaren Lars Ahlins 100-årsjubileum går in på sista varvet denna helg. Ett led i det var panelsamtalet kring "Din livsfrukt" med de fyra litteraturvetarna Karl Lindqvist, Gunnar D Hansson, Eva-Karin Josefson och Ulrika Lif samt moderatorn John Swedenmark.

Bokens huvudperson Johannes växer upp i 50- och 60-talets Sundsvall, utan far och med en mor som inte tål honom.

På sin förmyndares uppmaning blir han jurist och tjänar bra. På fritiden läser han och begrundar livet. Han gifter sig med Lisbeth, äktenskapet blir lyckligt men när dottern föds är hon förståndshandikappad. Under handlingen dör de flesta av de viktiga personerna; modern, konstnärsvännen Östen och Lisbeth som tar sitt liv av skuldkänslor. Det slutar med att Johannes går ut i vattnet med dottern, innan han skjuter sig själv.

Måste det gå så? Även Lars Ahlin själv var kluven inför den, berättade Gunnar D Hansson i panelen. Han fick läsa manuskriptet redan innan det var utgivet.

– Han darrade i hela kroppen när han lämnade över korrekturen; han ville inte att det skulle gå som det gick i boken. Men berättelsen var större än författaren, sa han.

Johannes var ju skadad redan från början genom att varken ha mors eller fars kärlek. Som äldre kör han på det sår som samhället och andra människor har lagt, men utan att ha någon kontakt med sitt inre. Han beskriver sig som "en obemannad dressin".

– Han säger ofta att han är tom, har ingen kärna. Han har inget livsmål, och fast han lär sig så mycket händer det inget med honom på djupet, säger Ulrika Lif.

Samtidigt som Johannes producerar otaliga ordstumpar tycker han inte att han kan skriva; därmed har han inte tillgång till den läkning som en figur som Gunnar D Hansson citerar beskriver: "De där som kan skriva om sig själv och andra, de går inte sönder av sin upplevelse". Samtidigt som Johannes är socialdemokrat är han kritisk till det ingenjörsmässiga i dess samhällsbygge. Människans själ kan krascha när den ska pressas in i samhällets värdesystem.

– Man utsätts för ett ständigt tryck och när man inte kan leva upp till det som förväntas av en mår man dåligt, säger Eva-Karin Josefsson.

Motpolen är vännen Östen, som genomgår en frälsning och i och med sin tro har ett livsmål. Även han dör, och av alla döda i boken är han den enda som ser fridfull och lycklig ut som avliden. Han, som även har sökt det heliga i andra människors ansikten, hävdar att Marx inte alls menat att religion är opium för folket: han har menat att tron är vad de har att hålla fast vid i en tid av smärta.

I dag, söndag den 19 oktober, avslutas Lars Ahlin-firandet med fler litterära diskussioner på Sundsvalls Teater, samt en läsning av "Tåbb med manifestet" av Teater Västernorrland. Samtidigt pågår utställningen "Lars Ahlin och Arne Jones - ett livslångt samtal om konst" på Sundsvalls museum.