Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

"Det var undergångsstämning" 

För alla som var tillräckligt gamla för att minnas när statsminister Olof Palme blev skjuten i bröstet på öppen gata i Stockholm den 28 februari 1986 strax efter klockan 23.00 finns ett tydligt före och ett efter. Före och efter mordet. Mordet beskrivs ofta som ett blödande, öppet sår i Sverige. Förmodligen kommer traumat aldrig att läka. En orsak är att ingen är dömd för mordet och därför saknas viktiga svar. Spekulationerna tar aldrig slut. Konspirationsteorierna är flera. Mordet på Olof Palme brukar man säga förändrade Sveriges självbild. Det var ett mord som också mördade den svenska naiviteten.

När nyheten om Palmemordet kom är det ett sådant där särskilt tillfälle i livet där man minns vad man gjorde. Det är som att själva stunden fotades. Minnet blir ett fotografi. Ett fotografi man kan plocka fram och studera. Visst bleknar fotografiet, minnet, med tiden. Men minns: det gör man.

Jag var sex år. Jag såg kvinnor gråta i tv-rutan och de hade röda rosor i händerna. I tv-rummet var det sådan undergångsstämning medan nyheterna rullade. Sådan darrande känsla av katastrof som rusar rakt in i ett barn. Man förstår – fast man inte förstår. De vuxnas ansikten och jagande blick. De skakade på huvudena och sa att det här är inte sant. Fast de sa på nyheterna att det var alldeles sant.

Jag såg ett berg av rosor byggas upp på gatan via tv-rutan. Jag hade vetat vem Olof Palme var när han levde. Jag kunde på ett barns sätt ta in det fruktansvärda på någon nivå. När jag blundade såg jag en röd blodfläck på en gatan.

I fyrans dokumentär Palme - sista timmarna av Göran Ellung visas en skärva av tiden som var då. På ett sätt är det väldigt motsägelsefull bild. Det talas om ett blåögt land innan mordet. Som om det var ett lugnt och harmoniskt Sverige där en statsminister kunde tala om att ha ett privatliv. Samtidigt penslas en annan verklighet upp. En bild av ett Sverige i ett högt tonläge. Löntagarfondsplanerna delade Sverige – folket är för eller emot Olof Palme.

Det var en hätsk samhällsdebatt och ett levande, aktivt Palmehat som var fritt att ventilera. Nidbilder av Olof Palme finns i pressen och han framställs som en diktator. Lögner spreds om att Palme knarkade, var galen. Hatet var starkast under Palmes sista del i livet och hans son samt medarbetare vittnade om att det påverkade honom negativt.

Pierre Schori som var kabinettsekreterare (S) mellan 1982 och 1991 säger i dokumentären att det var sådan propaganda mot Palme personligen att han tänkte: Måtte de inte skjuta honom.

Eftersom vi inte vet vem som mördade Olof Palme och därför inte vet orsaken, kan vi inte veta någonting om det hårda debattklimatet piskade upp något inom någon. Men så här trettio år efter mordet manar historien ändå till eftertanke. Debattklimatet idag är på många, många plan fruktansvärt. Propaganda mot människor sprids med enkla klick via sociala medier. Människor avhumaniseras. Politikerföraktet vattnas. Låt oss stå emot det. Vi med vår historia av två ministermord måste värna öppenhet och demokrati. Dit hör inte hat och hot.

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel