Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Dialekterna tappar mark

Nu glåmå it dier yngger irå nerandum laikt og gamtfuotjed djärde – swenska neder undå gamblad.
Är ovanstående obegripligt?
Inte för en äldre person från Älvdalen.

Annons

”Nu talar inte de yngre på långt när likadant som de gamla gjorde – riksspråket tränger ut det gamla.”

Så lyder den inledande raden om den översätts till rikssvenska från den urgamla dialekt som talas i området nordväst om Siljan, kanske den mest särpräglade och ursprungliga vi har kvar här i landet. Den som vill få en aning om hur vikingarna talade kan göra en spännande tidsresa till Älvdalen.

Men det gäller att vara snabb.

Om hundra år kommer Sveriges olika dialekter att ha slätats ut. Då kommer det att vara svårt att skilja en smålänning från en västerbottning.

– Naturligtvis klarar vi oss utan dialekter, vi förändrar ju uttalet och uppfinner nya ord för nya företeelser hela tiden. Men vi tappar en del i kultur. Dialekterna berikar oss som kulturella varelser, ger oss en mångfald och möjlighet att tränga in i andra världar, säger Eva Strangert, professor i fonetik vid Umeå universitet.

Hon är en av de forskare som deltagit i Swedia 2000, ett projekt med syfte att dokumentera mer än hundra svenska dialekter innan det är för sent. På varje ort har fyra personer intervjuats, en äldre man, en äldre kvinna, en yngre man och en yngre kvinna.

Resultatet går att höra på internet: www.swedia.nu och visar tydligt att folkmålen tappar mark bland de yngre och främst bland kvinnorna.

Med rötterna i fornnordiskan har dialekterna under århundraden grenat ut sig åt olika håll. I dag är det fortfarande hur enkelt som helst att skilja en skåning från en göteborgare eller en värmlänning från en finlandssvensk men tidigare var nyanserna ännu många fler.

I varje socken och varje by talade man på sitt eget sätt. Det gick ibland till och med att höra på vilken gård någon bodde genom sättet personen talade på.

Landsbygdens avfolkning, ökat resande och fler kontakter med omvärlden har inneburit att skillnaderna minskat. Radio och tv accelererade utvecklingen.

Ed ir warend wid ed ir snart attwid min ollum målum uorum, som en älvdaling skulle säga. På svenska: Man måste befara att alla våra dialekter snart ligger i själatåget.

Men än lever de och engagerar.

När en kvällstidning för några år sedan bad läsarna att kora landets vackraste respektive fulaste dialekt blev gensvaret stort. Dalmålet vann och skånskan tog den mindre smickrande jumboplatsen.

– Dalmål uppfattas nog ofta som sjungande och vackert medan skånskan av många uppfattas som otydlig. Men vad man tycker beror förstås lite på var man själv kommer ifrån, säger Eva Strangert.

Dagens gränser fanns inte när fornnordiskan var levande och fortfarande är det så att det inte finns någon skarp gräns i väster där exempelvis värmländskan övergår i norska.

Ens sätt att tala är en del av den personliga identiteten och på flera håll arbetas aktivt för att den lokala dialekten ska fortleva. I finländska Österbotten sms:ar ungdomar på samma sätt som de talar och i Älvdalen finns Ulum dalska – Föreningen för älvdalskans bevarande. Där arbetar man rentav för ett erkännande av älvdalskan som ett minoritets- eller landsdelsspråk i Sverige enligt Europarådets fördrag.