Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kerstin fångade varje författares ton och rytm

/

Redaktören och översättaren Kerstin Hallén var född den 2 april 1922. Hon dog plötsligt i sitt hem den 21 mars 2012. Närmast sörjande är hennes barn Pelle, Sussi och Janne med familjer.

Annons

Kerstin växte upp i Sundsvall, föräldrarna var lärare. Vid tretton års ålder gick hon till Sunessons bokhandel där hon valde The Happy Prince av Oscar Wilde som hon ville översätta. Annat kom emellan. Kerstin hade ett brinnande konstintresse men blev journalist på föräldrarnas inrådan. Hon flyttade till Stockholm med sin man Tore Hallén och fick erbjudande om arbete som reporter på Dagens Nyheter, men föreslog de förvånade DN-cheferna att Tore i stället skulle få jobbet eftersom hon själv hade arbete på Morgontidningen MT.

Hon blev redaktör på några olika tidningar, och fick under 60-talet på Tidningen VI stor betydelse för unga poeter och författare då hon startade en litterär ungdomssida. Där blev hon mentor för många unga, debuterande författare. Med sin torra humor, milda kritik och aldrig sviktande empati visade Kerstin att litteratur också skapas av hårt arbete.

Hennes intresse och engagemang för litteraturen fick henne under sextiotalet att börja extraknäcka som översättare, något som till slut blev hennes heltidsjobb. Några år senare startade hon tillsammans med den gode vännen Uno Florén tidskriften Böckernas Värld. 1981 fick hon Svenska Deckarakademins översättarpris, och 1996 fick hon både Svenska Akademins översättarpris och Elsa Thulin-priset, två av de finaste utmärkelser en översättare kan få. Det var 30 år efter hennes första översättning, Utkast till en borgare av François Billetdoux, följd av många böcker på franska, bland annat Piaf av Simone Berteaut. Hon övergick sedan allt mer till engelskspråkiga författare, som Doris Lessing, Alice Walker och Toni Morrison. Just Morrison med sin poetiska och rytmiska prosa passade Kerstin ypperligt. Hennes talang var att fånga varje författares ton och rytm, att få texten att andas och klinga som originalets.

Med sin skygga elegans och djupa människointresse gav Kerstin sin värme till alla barn, barnbarn, författare, konstnärer och vänner, som fick sig till livs milda men ändå franka svar på livets frågor. Blyg som Tove Janssons Knyttet enligt henne själv, men bergfast i sina övertygelser. Hennes hemlighet var ett inre oberoende, en aldrig sviktande intellektuell spänst och en humor som hon kanske redan som trettonåring hade tillägnat sig från Oscar Wilde. Men till skillnad från Wilde kunde Kerstin aldrig döma andra människor. Hennes hem var ett öppet rum där åsikter fick korsas. Barnbarn fick egna nycklar. Flera författare fick en omutlig mentor i nästan fyrtio år.

Kerstin var en pionjär, en resenär och trägen arbetare för litteraturen. Just nu har någon vikt en plats för henne i Paris. Hon sitter på ett café. Hon röker en cigarett, smuttar på ett glas rödvin och hon skriver på den stora romanen om alla kvinnors dubbla liv. Men det är en annan historia.

Vännerna Reidar Jönsson och Karin Strandberg samt familjen

Annons