Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Doftämne gör kåta asbaggar avtända

Hannar som vill hålla på med sex istället för att ta hand om sin avkomma är ett återkommande tema i djurvärlden.
Honorna bland vissa asätande skalbaggar har dock löst problemet, enligt en ny studie.

Annons

De använder sig kort och gott av ett specifikt doftämne, ett feromon, som gör hannarna avtända.

Ett ämne som verkar upphetsande kallas afrodisiakum. Honornas doftämne är med andra ord ett anti-afrodisiakum.

Det är vanligt med kemiska signaler i insekternas värld, med olika effekter på djurens beteenden, men just denna effekt är sällsynt – vilket sannolikt hänger samman med att asbaggarna är en ovanlig grupp bland insekterna.

De tillhör en liten familj, silphidae, med knappt 200 arter, som är spridda över världen men är vanligast på norra halvklotet.

De är betydelsefulla för ekosystemen eftersom de bidrar till nedbrytningen av organiskt material. Detta gäller framför allt arterna inom släktet nicrophorus, dödgrävarna.

Släktet omfattar drygt 60 arter – de är 12-30 millimeter långa och flesta är svarta med röda fläckar på vingarna. Fem av arterna är bofasta i Sverige.

De har ett levnadssätt som nog väcker ett lätt illamående hos många människor.

Hannar och honor samarbetar i par. De lokaliserar döda djur, oftast mindre däggdjur och fåglar, med hjälp av sitt goda luktsinne. Flera baggar kan konkurrera om kadavret, men efter en kortare strid står ett av paren som segrare på det döda djuret.

Efter segern börjar de bearbeta kroppen. De biter av pälsen, eller fjädrarna, tuggar köttet och blandar det med olika sekret från munnen och analöppningen, bland annat avföring och matsmältningsvätska.

Utsöndringarna är bakteriedödande, fördröjer förruttnelseprocessen, och förhindrar att lukten från kadavret drar till sig konkurrenter.

Samtidigt gräver de helt eller delvis ner djurkroppen genom att skyffla undan jorden under djurkroppen. Därav deras namn.

När de parat sig lägger honan ägg. Larverna lockas sedan till en grop på toppen av kadavret som de vuxna grävt upp. I denna håla i mitten av den ruttnande köttmassan lever de tills de är mogna att förpuppa sig.

Både hannen och honan matar ungarna med kött som de tuggat, svalt och spytt upp. De försvarar dem också mot angripare, exempelvis spyflugor.

Detta är ovanligt. Få insekter har lika avancerad vård av avkomman. Men det finns ett problem. Efter äggläggningen måste honan tala om för hannen att det är slut på det roliga. Hon måste få honom att fatta att det inte blir något mer sex, att han istället måste rikta sin energi på avkomman.

I den nya studien, som publiceras i Nature Communications, har forskarna listat ut hur detta går till genom att analysera beteendet hos arten nicrophorus vespilloides, vanliga dödgrävaren.

De fann att honorna utsöndrar ett hormon som gör dem tillfälligt infertila när larverna är som mest vårdkrävande. För att få hannarna att fatta detta krävs dock ytterligare åtgärder, annars vill han fortfarande para sig.

Honorna utsöndrar då ett doftämne, ett feromon, som kallas metylgeranat. I en serie experiment lyckades forskarna, som letts av evolutionsbiologen Sandra Steiger vid universitetet i Ulm i Tyskland, visa att hannarna blir avtända av detta ämne. De tappar inte sexlusten helt och hållet men de avstår från att ideligen försöka para sig.

Istället blir de exemplariska fäder och tar hand om sina krävande, hungriga och skyddslösa ungar.

Forskarna visar också att utsöndringen av hormonet och feromonet triggas av att larverna kläcks. Larverna har ett specialiserat tiggeribeteende när de vill ha mat – de reser på kroppen, viftar med benen och rör vid föräldrarnas mundelar.

Möjligen är det denna kroppskontakt som får honan att tillfälligt satsa all energi på avkomman – och med hjälp av vissa kemikalier ser hon till att även hannen gör detsamma.