Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Du och jag döden

Det är vackert. Ibland. Första gången jag insåg att jag tyckte om Kent var i tvåan när vi skulle ha vårshow. Jag och Peter Olofsson och Robert Scharin körde playback till Om du var här, från Isola, och det var förmodligen ganska dåligt. Under samma vårshow mimade Johan Åkerström, numera sångare i Oh My!, till New Noise med Refused och man kan väl säga att det gick mycket bättre med musiken för Johan.

Men jag fortsatte att tycka om Kent. Vapen och ammunition från 2002 blev som för många andra den egentliga inskolningen och indoktrineringen. Så här i efterhand tycker jag den skivan inte tillhör bandets bättre men det är ett kort steg för en 14-åring att lyssna på Pärlor och tycka att den är bra.

På gymnasiet träffade jag den person som skulle betyda i särklass mest för mitt Kent-lyssnande. Min kompis Emilé Björn satt under tre års tid vid sin dator på Segelvägen och skickade mp3:or. Mest B-sidor, men utan honom hade jag inte på riktigt få ta till mig ensligheten, ihåligheten och det för evigt hemsökta på Verkligen, Isola och Hagnesta Hill. När vi gick i ettan eller tvåan släpptes Du och jag döden och musik hade aldrig varit lika intressant som den var då. Jag minns inte, men Emilé Björn såg dem säkert tio gånger det året. För honom, precis som för mig, har de alltid varit en himmelsk drog.

Nu lägger de av. Efter 26 år och 12 album. Det följer väl Kent-dramaturgin antar jag. De är för truliga och anser för mycket om sig själva för att riskera att bli irrelevanta. När de härom veckan släppte videon som ska komma att bli början till slutet, var känslan densamma som alltid när Kent gör något. Lyxgoth. En känsla av tillhörande ensamhet. Lika mycket Vasastan som Eskilstuna eller Berlin.

Jag ryser av den. Avslut. Den vita tigern kryper tillbaka in i skuggorna och vi andra får lägga in oss på avvänjning i psykbunkern.

Belackarna till bandet har ju en del att ta av. Kent är elitister, egoister, nihilister och framför allt ska ”allt vara så jävla deppigt hela tiden” menar de. En ständig vals för satan. Kent är lika med döden. Jocke Berg, man blir trött på ditt jävla gnäll, tydligen.

Inte jag. Hade jag fått hade jag lyssnat på dem i 26 år till, men mycket av deras magi bygger på att de inte känner skyldiga att göra något annat än precis det de vill.

I slutet av december är det slut och det kommer bli vackert. För det är just det. Vackert. Ibland.

Gustav Parment