Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Effektfullt och proffsigt

Svartdjefulen i Ljustorp
Teater Häxan
Manus: Kerstin Hultin Regi: Jessica Henriksson
Skådespelare: Emma Engqvist Berg, Joel Kristofferson, Tord Lundgren, Sabrina Sandhu, Maj-Britt Storensten, Jon-Olov Woxlin, Camilla Weidman
Scenografi/rekvisita: Anna Olofsson Kostym: Marie Hallström, Yvonne Hallström

Svartdjefulen i Ljustorp

Teater Häxan

Manus: Kerstin HultinRegi: Jessica Henriksson

Skådespelare: Emma Engqvist Berg, Joel Kristofferson, Tord Lundgren, Sabrina Sandhu, Maj-Britt Storensten, Jon-Olov Woxlin, Camilla Weidman

Scenografi/rekvisita: Anna OlofssonKostym: Marie Hallström, Yvonne Hallström

Skymningen börjar falla över skogarna vid Lögdö Bruk. En alldeles passande kall och rå kväll för fredagens överfullsatta premiär av Teater Häxans sommarföreställning Svartdjefulen i Ljustorp. Den inleds nämligen med en kuslig stämning av övernaturliga krafter och effekten av att de döda kommer tillbaka och hjälper oss att nysta upp sanningen om det ruskiga som utspelade sig i Ljustorps socken år 1865.

Det fruktansvärda mordet på Barbara Nyberg, född Bjelkström hände på riktigt. Det och allt som hände dessförinnan är det centrala i dramatiseringen. Domen föll på Lars Nyberg, hennes make, Brita-Lisa Mattsson, makens älskarinna, Petter Hedin, skräddarson och Olof Boväng, båtsman. Men mörka krafter och gengångare finns också med som en del av temat, som rör sig i gränslandet mellan nu och då, mellan liv och död, mellan verkliga fakta och folktro. I programbladet finns all information om fallet, de inblandade och den dåvarande synen på de döda och vilken funktion de kunde ha i det vardagliga livet, medan själva föreställningen bjuder på den mystik som finns kvar när de rationella frågorna tagit slut. När en ohygglig verklighet inte längre kan beskrivas med ord.

Hon som benämns som Berättarväsen, spelad av Maj-Britt Storensten, skapar ensam stor magi genom att föra samtal med de döda och fungerar på så vis som en länk mellan världar, fullkomligt trovärdig i sitt utförande. Jon-Olov Woxlins fiolspel förhöjer också känslan av en svunnen tid som fortfarande pockar på och kräver plats i vår moderna tillvaro.

I stället för Emma Engqvist hoppar regissör Jessica Henriksson in som Brita-Lisa Mattsdotter, änkan efter Jon Mattsson och hon som ansågs driva Lars Nyberg i fördärvet. Den bortskämda Lars Nyberg som inte står ut med sin hustru. När avskyn växer mellan makarna Nyberg påbörjas den maktkamp som slutar i det oundvikliga. Men här finns också utrymme för att långsamt plocka fram glimtar från det förflutna, slitningar men också små skymtar av hopp under de äktenskapliga vedermödorna. Eldar illustrerar fint intrycket av två hem, och skogen bakom används både som kuliss och ridå. Belägen på det viset är scenen inte bara en scen, utan en del av tidens och platsens efterlämningar. Här kan man lättare föreställa sig gengångarna och ta till sig historien, även om detaljer ibland skulle behöva förklaras, om man fick önska något. En närmare anknytning till det övernaturliga skulle också höja stämningen ytterligare. Men trots det har Teater Häxan lyckats måla upp sin version av händelserna med effektfulla medel och proffsiga skådespelare. De ondskefulla skratten tonar ut i efterdyningarna av det fruktansvärda som tilldrog sig i en tid då häxor inte längre påstods existera, och om Barbara i Ljustorp, som var en helt vanlig fru och mor, kommer tillbaka från andra sidan för att hämnas återstår att se.