Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Elva år av tvåsamhet

KRÖNIKA. Det var den fjärde mars år 2005 som jag för första gången klev in i den gulmålade lägenheten på Institutsvägen i Sundsvall. Jag sparkade kaxigt av mig 36:orna i hallen och satte mig med hög puls i ena kanten av soffan. I den andra delen satt en världsvan (trodde jag) kille med brunt rufsigt hår som jag sett spelat gitarr i korridorerna på Skvaderns gymnasieskola och nu bjudit hem mig på filmkväll.

TV: Mer om krönikören – "Hanapee" kämpar för feminism och öppenhet

I efterhand brukar jag säga att det var Ziggy Stardust han spelade men det har senare kommit fram att han aldrig kunnat det låten. Fan. Jag tycker historien blir så mycket mer tidlös och romantisk om det var just David Bowie och inte typ Blink 182 som spelades där i korridoren?

Hursomhelst är det alltså just idag, en fjärde mars 2016, prick elva år sedan jag och han jag lever mitt liv med hade vår första dejt.

Det är märkligt det här med tvåsamhet - något som skapades i en tid då kvinnor inte ägde sig själva och när människor i snitt hade en livslängd på knappt 40 år. En konstellation som vi tagit med oss in i en tid där vi (med lite tur) blir dubbelt så gamla och har oändligt många fler valmöjligheter över hur våra liv ska levas.

Och det är ju uppenbarligen inte lätt. Det här med att vara ihop och att få hela helvetet att funka.

Skilsmässostatistiken och Adeles nya skiva är bara två tecken på just det. ”Heeellooo from the other siiiiiiiide I’m must have called a thousends tiiiiimes” gråtsjunger vi i bilen eftersom vi VET hur smärta i hjärta faktiskt känns.

Och förutom att de funkar för så få personer så är väl också tvåsamheten väldig omodernt i ett samhälle där vi inte behöver det rent praktiskt. Och ännu mer omodern och konservativ känner jag mig när jag tänker på hur tidigt vi träffades, jag och min kille. Som en sliskig high school –film med just Blink 182 som soundtrack.

Men samtidigt är det omöjligt att ta ifrån mig lyckan av att ha en person i livet som är ens största fan och samtidigt min favorit. Det är väl där tvåsamheten är som allra bäst antar jag. Att få ha någon att komma hem till, någon som tröstar och klappar trots att man betett sig illa. Någon som säger till på skarpen och som utmanar en intellektuellt. Någon som tror på en när man själv har slutat. Någon som är vid min sida när världen verkar vara emot. Någon jag gillar att ligga med och som samtidigt uppskattar samma färgval på väggarna som jag.

TV: Se Hanapee skicka en hälsning till Samir & Viktor – naken på Sergels torg

Är det något jag lärt mig efter de här elva åren i tvåsamhet är det att tvåsamhet inte nödvändigtvis är detsamma som att alltid vara kär. Sagor som slutar med ”så levde de lyckliga i alla sina dagar” är ju direkt fel. Ingen tvåsamhet är lycklig i alla sina dagar.

Ibland står man och dansar tryckare lyckliga (och fulla) på kärlek och rödvin i den nya lägenheten - för att nästa dag vilja flytta ut eftersom man blev så fruktansvärt kränkt av att ens partner bad en ställa in i diskmaskinen PRECIS när man var på väg att göra det (förlåt, men kan inte en kaffekopp få stå kvar på diskbänken i ens tio minuter?).

Elva år av diskbråk, magkrampsskratt, snedsteg, gränslös lycka och en massa upplevelser som bara den här tvåsamheten kan relatera till – har nu gått. Och det som började som en filmkväll i en lägenhet i Haga är plötsligt min familj, mina drömmar och framtid här i Stockholm.

Jag älskar dig Anton!

Hanna Persson

Bloggare, poddare och programledare

Mejl: hanna@nojesguiden.se