Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En 70-åring som vägrar ta det lugnt: "Det måste hända något"

Hon jobbar inte längre, men det betyder inte att Seidi Launoila ligger på sofflocket. Pysslar hon inte på timmerhuset, som hon byggt själv, är hon gärna med sina älskade barnbarn.

Berättelsen om Seidi Launoila börjar i Österbotten i Finland. Hennes pappa dog när hon bara var sex månader gammal, och mamman fick sedan dra ett tungt lass i det fattiga hushållet. Hon skulle dock gifta om sig, och när Seidi var elva år tog hennes fosterpappa med familjen till Sverige och de bosatte sig vid Myssjön utanför Matfors. Han hade fått jobb i skogsnäringen och familjen flyttade in i en skogsarbetarbarrack.

– För oss var det väldigt fint att komma hit. I Finland hade vi sju kilometer till skolan och väldigt fattigt. För första gången fick jag sova i en egen säng. Och vi fick skolskjuts till Vigge skola i Stöde. Det var som att komma till himmelen, säger hon.

Hon säger att hon lyckades anpassa sig snabbt till den nya omgivningen och att uppväxten gjort henne tuff.

– Jag lärde mig svenska på tio dagar. Det var bara att plugga natt och dag. Sedan lärde jag mina småsyskon.

Att hon så småningom skulle välja läraryrket var med andra ord inte så konstigt. Hon flyttade till Östersund och utbildade sig till SFI-lärare och idrottslärare.

– Jag älskar ungar och älskar att lära. Jag har alltid varit den som ställt upp på mina syskon och tagit hand om barn.

Själv fick hon två söner och tog dessutom hand om en nyfödd flicka som kom att bli hennes dotter. På somrarna hade hon alltid barn hemma, antingen som hon tog hand om eller som bara var på besök.

– Jag kunde ha huset fullt med ungar, och alla var välkomna.

I dag njuter hon i stället av att vara med sina sju barnbarn.

– Jag brukar låna hem några av dem ibland.

I fjol slutade Seidi jobba, men inte i praktiken. Hon har mängder av intressen som hon gärna sysselsätter sig med, bland annat dans och vattenskidor. Dessutom finns det alltid något att pyssla med på huset.

– Mina pojkar säger att jag måste ta det lugnt, men det vill jag inte. Det måste hända något.

Huset var det ja. Det blå timmerhuset alldeles vid vattnet i Stocka har hon både ritat och byggt själv. Det började med att hon köpte tomten för 999 kronor för åtta år sedan.

– Jag planerade och ritade det själv, för jag ville inte att någon skulle lägga sig i. Jag har inte fått det helt klart än, det tar ju sin tid. Men det går att bo här. Jag lever livet här, säger hon.