Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En alldeles betagande saga

Tonhallen
Svansjön
Norrdans, Teater Västernorrland, Nordiska Kammarorkestern Sundsvall
Regi/koreografi: Kajsa Giertz
Scenografi/ljusdesign: Sven Dahlberg
Text: Marina Steinmo
Musik: Anders Ortman
Dirigent: Fredrik Burstedt

Annons

Fem prinsar, sex svanar; skådespelare som dansar, män i tyll och en Svansjö av badkar och kakel.

Nog lät det förvirrande och underligt när Scenkonstbolaget meddelade hur det tänkt angripa sitt första stora samarbete mellan dans, teater och musik: den ryska folksagan Svansjön, för oss så präglad av Tjajkovskij, tåspets och tyll.

Men det fungerar, och under Kajsa Giertz ledning har det till på köpet växt samman till en alldeles betagande helhet.

Prinsen må ha korkskruvslockar utanpå huvudet, men inuti det tänker han som en modern ung kille; småkaxig, förälskad, osäker, humoristisk och med råkoll på varenda liten bortgörning. Kostymen blir en symbol för den förstockade hovvärldens traditioner, som han gör uppror mot, flyr till sjön och förälskar sig i svankvinnan.

Skådespelarnas röster står för de olika sidor av prinsen som samtalar med varandra inne i hans huvud. De gör prinsen till en kul snubbe, ingen upphöjd kunglighet men en ung och äkta människa, som drar ner skratt när han fnattar fram och tillbaka inför det andra mötet med svanen och helst vill gömma sig i garderoben av nervositet.

Dansarna får, med sitt fysiska uttryck, ta sig an djuren/djuret. Och svanar trippar inte på tårna; på vatten glider de visserligen graciöst (vilket går utmärkt att gestalta sittande i ett badkar på hjul, som blir själva svankroppen), men på land vaggar de på plattfötter, rister vingarna och spänner bröstet.

Konstdans är alltid visuellt njutbar, gracil, bildskön och organisk, men dessa svanar får ändå vara djur när de i rörelser tillsammans med prinsen/prinsarna skildrar den växande kärleken, den djupnande närheten. Trollkarlen, det ondas representant, visar också i rörelse vem han är: hans reptilglidande och krälande antyder den opålitlighet som sagorna gett ormen.

Syntesen blir tydlig: orden gör dansen begripligare, dansen gör orden känslosammare. Kakelscenografin ger inte sjökänsla med blir ändå en sorts otroligt, absurt landskap: en sagovärld, en drömvärld. Och Tjajkovskijälskarna kan vara lugna: Anders Ortmans musik, säkert spelad av Nordiska Kammarorkestern under Fredrik Burstedt, överträffar alla förväntningar. Tjajkovskijs ljuvliga teman finns där; och gester till en annan tonsättare kan man lugnt kosta på sig när man själv har så mycket att komma med som Ortman.

Hans tongångar är rotade fast som näckrosor i öronvänlig romantik, men där växer också inslag av poppiga genrer, och hela tiden växlar stämningarna: än sagoskimrande, än uppfordrande, än livfull, än spännande - och frän som malört när trollkarlen äntrar scenen. Den är innehållsrik nog att göra sig lika bra konsertant och den lyfter föreställningen stort. Och att ha en riktig orkester i diket andas högtid och storslagenhet.

Om något skaver det allra minsta i denna uppsättning är det kanske att skådespelarna, om än fysiskt rörliga som aldrig förr, ändå måste stå overksamma och titta i långa perioder. Men i allt väsentligt har vi en modern, rättfram, härlig och genomtänkt Svansjö. Ett välgjort allkonstverk, från svanarnas överraskande entré ända till det sympatiska slutet, inte happy end men en landning i insikt, mognad och växande.

Den bör absolut upplevas. Sådana sagor vill vi ha fler av.

Fotnot: Svansjön spelas också i dag, lördag, och i morgon, söndag, i Tonhallen 16.00.

Annons