Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En alls inte självklar självklarhet

Annons

Är det något jag ångrar under mina år som politisk skribent så är det att jag inte mer aktivt tog ställning mot nedrustningen av det svenska försvaret. Det var väl så att det kändes som en omöjlig uppgift då både sossarna och de borgerliga i allt väsentligt var överens. Varför slåss mot väderkvarnarna? Det har jag visserligen – utan framgång – gjort på andra områden, som järnvägens fragmentisering och utvecklingen i Ryssland. Men där hade jag specialkunskaper.

Hur som helst är nu många inne på att det svenska försvaret inte håller måttet. Det viktigaste är kanske att enigheten nu växer om att försvaret ska vara till för att försvara Sverige. Vi har inga olösta konflikter med andra stater. Försvaret ska vara defensivt. Och politiken ska inriktas på dialog. Om detta ökar enigheten.

De borgerliga försöker visserligen trumfa över regeringen när det gäller kampen mot Daesh (IS), som om resultatet av de svenska Jasplanens agerande i Libyen blev en framgång. Ja, planen skötte sig bra, men det politiska resultatet blev en katastrof. Nu skickar Sverige trupp till Mali för att leva upp till EU:s bistånds- och säkerhetsklausul, som inte i sig innebär krav på militära insatser. Det är i alla fall vad Frankrike begärt. Och även jag tvingas inse att en sån kraft som Daesh måste bekämpas militärt.

Men i grunden ska försvaret skydda Sveriges territorium. Jag ser visserligen ingen risk i dag för ett isolerat angrepp mot Sverige. Men det nya kalla kriget kan förstås bli värre. Alla måste veta att ett angrepp mot Sverige kostar. Det är vad vi har ett försvar till. En annan sak är att om vi ska bistå andra så ska vi själva avgöra när, var och hur.

Ur den synvinkeln är den ensidiga svenska så kallade solidaritetsförklaringen märklig. Försvarsdebattörerna Anders Björnsson och Kent Zetterberg, som i stället förordar en kraftig ökning av försvarsbudgeten, kallar den rent av huvudlös och kvalificerat snömos (SvD 5 mars-16). De menar att den kan tolkas som en bön om att bli indraget i krigsföretag på ett tidigt stadium och få medverka till att de eskalerar.

Jag fruktar att de har rätt. Det är allt annat än att använda vår alliansfrihet till dialog. Den unilaterala svenska solidaritetsförklaringen med EU, Norge och Island, ses som ett svenskt komplement till EU:s solidaritetsklausul, som dock inte innebär krav på militärt stöd.

Dagens EU borde få fler än mig att se problemet med ett löfte vi inte kan och i vissa fall förmodligen inte borde uppfylla. Vem vet vad extremnationalister i Ungern och Polen kan ta sig för? Länder som Estland och Lettland bygger nu stängsel mot Ryssland. Samtidigt har de stora befolkningsgrupper av etniska ryssar som ännu 25 år efter Sovjetunionens fall inte fått medborgarskap. Jag kan tänka mig situationer då vi bör stödja dessa länder mot rysk aggression. Men jag kan också se situationer då vi inte bör agera så. Det klokaste vore att återta solidaritetsförklaringen och avgöra sånt från fall till fall. Fokus bör sättas på försvaret av Sverige och dialog med omvärlden.

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel