Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En dag på dårhuset

När överläkare Börje Lassenius kom lufsande mot mig i en sliten, flera nummer för stor cardigan, trodde jag först att en för stunden obevakad trippelmördare lyckats förirra sig i korridorerna. Och jag upplevde ofrivilligt en känsla av isvatten i låren.

Det här var på "Specialen" i Sidsjön, en samlingsplats för några av landets farligaste missdådare. Barnamördare, likskändare. Året var kanske 1979, sommardagen hetkvalmig, och en ung kulturreporter Nygren ditsänd eftersom en teatergrupp skulle framföra en samhällssatirisk fars för patienterna.

Teaterföreställningar på dårhus var lika ovanligt då som det är i dag, och nyhetschefen tyckte den udda terapin var värd att skriva om.

Ett slags ömsesidigt misstroende uppstod snabbt mellan skådisarna och publiken i lokalen där föreställningen spelades. För teaterensemblens del utlöstes misstroendet av att ett par av patienterna försökte smyga in bakom kulisserna för att få glimta naken kvinnohud vid klädbyten.

De sommarvikarierande vårdarna bestod av finniga, flackblickade 18-åringar som inte såg ut att kunna hitta sina egna arslen med båda händerna i ett starkt upplyst rum, än mindre sätta stopp för en potentiell seriös urballning bland patienterna de skulle bevaka.

Kulturreporter Nygren satt på en träbänk, inklämd mellan tjoget representanter för konungarikets värsta psykopater. Men de flesta var apatiska av nedåttjack och, i likhet med de armklena 18-åringarna som föreställde vakter, heller knappast förmögna att hitta sina egna arslen med båda händerna i ett starkt upplyst rum. Föreställningen fortlöpte utan dramaturgiska bidrag från publiken.

Senare, under tjugotalet år som kriminalreporter, skulle jag återkomma till "Specialen" åtskilliga gånger, när någon rymt, tagit ihjäl en medpatient, spöat vårdare eller gjort sig skyldig till sexövergrepp eller annat jävelskap under permission.

Nu ligger rättspsyk i Nacksta. Tidigare i veckan blev det rubriker när en pedofildömd patient som bland annat försökt strypa en sjuårig flicka får dagliga permissioner nära ett bostadsområde där många barn rör sig.

Man får hoppas att läkaren som okayat permissionerna gjort rätt bedömning, och tillhör den del av befolkningen som är fullt kapabel att hitta sitt eget arsel med båda händerna i ett starkt upplyst rum.


När jag ändå har ordet...

så noterar jag att Göran Lambertz, före detta JK, föreslagit en granskningskommission för att bedöma om polis och åklagare lurade domstolar och allmänhet i fallet Thomas Quick. Lambertz, som för sju år sedan slog fast att inga tavlor gjorts, påpekar samtidigt att han inte tror att utredarna tagit sig några konstnärliga friheter för att få Quick fälld. Minst patetiskt vore kanske att hålla käften, nu när de sista i raden av frikännanden väntar.

så är det bistra tider för friskolor som John Bauer i Sundsvall; det är inte längre "märkvärdigt" och falskt statusladdat att gå i friskola, vare sig för ungar eller föräldrar.