Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En jul utan morfar

Annons

– Jag drömde om morfar i natt, säger min systerdotter Frida, 2,5 år, när vi sitter vid köksbordet.

– Vad drömde du då om morfar? frågar jag.

– Jag drömde att morfar fanns! utbrister Frida sorgset.

Jag tittar på Frida och får en klump i halsen. Vi drömmer alla i familjen om att Fridas morfar, min pappa, ska finnas. Men det börjar stå så tydligt klart för oss att han inte gör det längre, åtminstone inte i den här världen. Ändå känns det som att han när som helst kan komma in i rummet där vi sitter, med glasögonen på nästippen och en skruvmejsel i handen.

Det har snart gått ett år sedan min glada, starka pappa gick bort. Det var strax före jul, en dag då himlen lyste i fantastiska röd-orangea toner.

Han hade varit sjuk länge och vi borde ha varit väl förberedda. Ändå var vi inte det. Vidden av att en älskad människa försvinner tar tid att greppa och förstå. Bit för bit uppenbarar sig förlusten.

En tom plats runt köksbordet. Saker som går sönder, som ingen längre lagar. Kläder och verktyg som ingen använder. Välkända steg i trappen, som aldrig kommer.

Och nu - en jul utan pappa i röd tomteslips. Ja, alla framtida jular.

När det mesta koncentreras på familj och gemenskap, blir det ännu mer tydligt att en människa är borta. Julen ger sorgen skarpare kanter.

Men mitt i det knivskarpa, kan julen också vara en tröst. Äntligen en tid att få vara stilla och minnas.

Vi är heller inte ensamma om att ha förlorat någon. Åker du förbi en kyrkogård en kväll i november-december, vittnar alla ljus om detta. Vi är många som saknar och sörjer.

Låt oss tända många ljus i jul, för de som vi älskat och mist. Och låt oss ta vara på tiden vi har, med de som ännu finns omkring oss.

Anna Bergek

Reporter som gärna besöker en kyrka i jul