Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En lindansare har koll på sina troll

Annons

Häromdagen satt jag i mitt kök och njöt av en stilla frukost. Förutom att kaffet smakade ypperligt och det nyrostade brödet luktade ljuvligt, så njöt jag av det faktum att jag visste att jag hade hela dagen framför mig. Och av att jag skulle få ägna den åt en av mina favoritsysselsättningar – att måla. Men först skulle jag dra ut på frukosten lite till. Det var ju så härligt.

Alltså kokade jag lite mer kaffe och tvingade i mig ännu en smörgås. Tills det till slut tog tvärstopp – jag kunde inte få ned en smula till. Ändå satt jag kvar. Istället för att gå upp och måla började jag nu ägna mig åt att ömsom tomglo, ömsom bläddra på måfå i några tidningar. Hur jag än försökte så kunde jag helt enkelt inte förmå mig att sätta igång med dagen. Jag satt som fastklistrad.

Vad var nu det här? Varför sprang jag inte upp till ateljén med lätta steg – jag hade ju sett fram emot det så mycket? Eller hade jag inte det? Nu kändes plötsligt tanken på att måla ofantligt jobbig och inte alls speciellt lockande. Vid det här laget var kampen som utkämpades inombords i full gång. En kamp som jag bara alltför väl kände igen. Den brukar tyvärr nästan alltid sluta på samma sätt – med att den pirrande inspirationen får stryka på foten. Eftersom hela min underbara dag med ens var hotad, så bestämde jag mig. Jag skulle en gång för alla ta reda på vad det här handlade om, egentligen.

Jag slöt ögonen och kände efter, och tro på sjutton, efter bara en liten stund var det hela uppenbart. Jag var rädd. Helt enkelt skitskraj för att gå upp till ateljén. För det innebar ju samtidigt att bjuda in till ett fatalt misslyckande. Jag var livrädd för att behöva uppleva hur min oförställda glädje och naiva självförtroende maldes ned i takt med varje skev linje, varje klumpigt penseldrag, varje felaktigt färgval. Rädslan viskade att vad jag än gjorde så blev det dåligt, banalt och enfaldigt så varför hålla på över huvud taget, vem var det jag försökte lura egentligen?

När jag öppnade ögonen igen hade något hänt. För när jag väl hade förstått att det inte alls handlade om att jag var lat eller trött eller hade fel färger eller för dåliga penslar, utan om ren och skär rädsla, ja då var det som att mitt motstånd liksom vek ned sig. Precis som alla andra troll. När man tar ut dem i ljuset så spricker de.

Tilde Björfors, forskare och direktör på Cirkus Cirkör har undersökt det här med rädsla. Rädslan är nämligen den största fienden för kreativa processer eller gränsöverskridande samarbeten, i den stora världen såväl som i den lilla. Och eftersom våghalsiga cirkusartister är experter på att hantera sina rädslor, så har hon vänt sig till dem. En av dem svarade: ”När man spelar safe kommer man inte så långt, varken som artist eller i livet. Det blir ganska mediokert i längden.”

Victoria Engholm