Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En norgehistoria som kan sätta skrattet i halsen

För våra längdskidåkare är det ett år utan mästerskap, men snackisar och rubriker har inte varit svårt att hitta.
Den här vintern har nyhetsflödet från längdcirkusen allt som oftast handlat om den extrema överlägsenhet vårt grannland till väster visat upp, Norge.

Annons

Den berömda droppen som fick bägaren att rinna över var nog under herrstafetten i Lillehammer, i inledningen av december, där de tre norska stafettlagen tog samtliga (!) pallplatser.

Sverige slutade elva i samma tävling.

Jag tror det handlar mycket om revanschlusta från Norge. OS i Sotji blev ett misslyckade och sedan dess har Norge nog aldrig varit så överlägsna i spåren som nu.

Finland och en hel del öststater har försvunnit i takt med att jakten på dopade atleter intensifierats och att laboratorierna blivit allt bättre på att hitta diverse otillåtna substanser.

Nu är det inte hela förklaringen, men en del.

Det internationella skidförbundet har helt enkelt misslyckats att få längdåkningen global. 

Två exempel på länder med enorm potential, men som ännu inte riktigt slagit igenom, är Kina och USA.

En del svenska tränare har varit i Kina och hjälpt till, och längdåkning är inte helt obekant för den kinesiska marknaden, men med tanke på underlaget och viljan att synas ute i världen i positiva ordalag, är jag förvånad över att det inte har blivit mer populärt.

Även i delar av Sydamerika finns det potential, men det lär nog dröja innan vi ser en chilenare eller peruan ta hem en världscup.

Nej, längdskidor som sport snurrar runt i samma spår om och om igen.

Det är de nordiska länderna samt delar av Central- och Östeuropa som kommer att fortsätta beröras – om inte en ny strategi för att sprida sporten jobbas fram.

Vi kan börja med att förlänga världscupsäsongen, då det inte är stora mästerskap, med en månad. Det innebär 2–3 tävlingsorter extra – förlägg dessa till nya länder (se tidigare exempel på USA/Kina/Sydamerika)

Tour de Ski är en grymt bra idé men har inte fungerat fullt ut i dess nuvarande utförande. Sällan har vi fått se någon supertajt avslutning, en nagelbitare, där det verkligen är oklart vem som ska vinna.

Nu har segraren passerat mållinjen innan tvåan knappt börjat den avslutande skidbacken.

Ta bort bonussekunderna och låt Tour de Ski byta världsdel år för år.

Dubbla eller tredubbla prispengarna med någon stor sponsor i det land man befinner sig i och gör det till årets stora höjdpunkt – exklusive mästerskap.

Skapa skidläger över hela världen till en billig/gratis peng där nya generationer kan få testa på. Materialet bjuder internationella skidförbundet och skidtillverkarna på.

Masstartshysterin måste få ett slut. Jag vet inte varför man anser det blir enklare att hålla reda på vem som vinner, åtminstone inte med skickliga kommentatorer som ständigt upplyser om tiderna.

Kör sprintloppen i gigantiska inomhusarenor. Större publik ger häftigare inramning och sponsorerna mervärde.

Om den norska dominansen fortsätter i likadan stil i några år till kommer, tyvärr, längdskidåkningen att förpassas till bandyn: En sport för de redan frälsta.

Och det vill väl knappast någon.