
En ny njure räddade Mathilda

För elva år sedan var livet för Mathilda Söderberg allt annat en enkelt. Nästan all hennes vakna tid spenderades på sjukhus fastsatt med slangar till dialysmaskiner. En njurtransplantation var den ända räddningen. ST följde hennes kamp då, och nu vill en målinriktad stark ung kvinna berätta om hur livet ter sig i dag.
Mathilda är sju år och går i ettan, hon är aktiv och fotbollstokig. Någonting går fel i hennes kropp och det går fort. De tre trapporna upp till lägenheten på Neptunigatan i Sundsvall är som att bestiga ett berg. Hon sover mycket och länge. Mamma Kristin blir orolig och tar med sig sin yngsta till vårdcentralen. Där blir det fart på doktorerna och några dagar senare är Mathilda inskriven på Huddinge sjukhus som är specialiserade på njursjukdomar.
– Mina njurars kapacitet var nere på fyra procent, i de flesta fall är det livshotande från tolv procent. Min kropp var fylld av gift som njurarna inte kunde ta hand om. Jag minns att jag frågade doktorn om jag skulle dö, jag fick ett brutalt ärligt svar av läkaren:
– Ja, Mathilda, du kan dö men vi ska göra allt vi kan för att du ska få ett bra liv.
I efterhand har Mathilda förstått att det var då hon valde att kämpa för att överleva.
– Många släktingar har tittat med sorgsna ögon på mig och undrat hur jag orkat med dialysbehandlingarna. Vadå orka? Det var ju bara att kämpa på. För att dö, skulle jag inte göra. Jag hade bestämt mig, berättar hon.
I tre års tid består vardagen av långa perioder på sjukhuset i Huddinge. Mamma Kristin och storebror Mattias är med henne hela tiden, storasyster Malin får ta hand om hemmet och sina studier. Två gånger är det riktigt nära för transplantation och hon görs redo för operation, men komplikationer gör att njurarna inte kan bli hennes. Livshoppet får sig rejäla törnar, dagarna blev till veckor som blev till månader. Lekterapin och Ronald McDonaldhuset får tankarna på annat och hjälper henne att orka med vardagen.
– Till sist fick mamma lära sig dialysmaskinen. Vi kunde ta med oss den hem till Sundsvall. Det var skönt att få vara hemma. Sjukhuset skickade med en personsökare för att kunna nå oss dygnet runt.
Det blir vinter igen, de packar en stor väska för att vara redo för en akutresa ner till Huddinge om de skulle finna en passande njure, men sökaren förblir tyst. Det blir vår och nästan sommar. Sent den sista kvällen i maj, det år Mathilda fyllt tio år, då får de samtalet som förändrar allt.
– Jag går in i köket för jag hör att min mamma är ledsen, jag går fram till henne och hon tittar upp, nickar och ler genom tårarma och hon säger: "Mathilda, nu ska du få en njure". Vi bara stod där länge och höll om varandra och grät, berättar Mathilda och kan inte hålla tårarna borta.
Den donerade njuren kom troligen från en ung människa som varit med om en olycka. Redan tidigt morgonen därpå lyfte flygplanet, på väg till ett nytt liv.
Transplantationen tar många timmar och den nya friska njuren blir placerad i magen på höger sida. Enligt läkarna ska den hålla cirka tjugo år. Nu har elva år gått och värdena ser väldigt bra ut.
Mathilda är 21 år, livslusten glimmar i hennes ögon och vardagen i Stockholm varvas med studier, träning och att vara nykär.
Vi sitter och tar en fika på Fryshuset i Stockholm, här jobbar Mathilda extra i projektet Lugna gatan. Grupper om fyra åker ut längs tunnelbanelinjerna och kollar läget med ungdomarna.
– Vi skapar relationer till de unga i stället för att agera ordningsvakter. Jag jobbar på den blå linjen och jag känner mig accepterad av människorna som hänger längs den linjen. Snacket och kroppsspråket är viktigt och i början tyckte de att min norrländska var helt fel – att jag inte hörde dit. Fast nu känner de mig.
– Jag är inte rädd, det är viktigt att finnas därute och visa att det finns äldre som kan lyssna och samtala. De har ingen som helst respekt för polisen. Det märktes väl rätt tydligt i kravallerna i Husby, säger Mathilda.
Livet i Stockholm är fullt av utmaningar och pulsen lockar den ambitiösa norrländskan. Ettan i förorten Täby är snyggt inredd. Ett stenkast bort finns den viktiga tryggheten i form av storasystern Malin. Varje morgon och varje kväll måste medicinerna intas, helst på exakta klockslag.
– Jag tar hand om min njure. När jag hamnar i trängsel så parerar jag så jag inte ska få en knuff. Alltid, alltid, alltid måste jag ta min medicin. Glömmer jag, blir mitt immunförsvar för starkt och då kan kroppen få för sig att vilja stöta bort den. Doktorerna har berättat att det gör fruktansvärt ont, man kräks och får feber, berättar Mathilda.
För tredje gången tar hon sats för att plugga upp sina betyg. Det är den arbetslivserfarenhet hon samlat på sig som gett henne studiemotivation.
– Jag har trott att jag inte blir äldre än 30 år. Därför har jag prioriterat andra saker än plugg. Nu vet jag att det krävs utbildning, jag vill bli socionom. Jag måste ta tillvara på livet. Jag är skyldig samhället och mig själv det, säger Mathilda Söderberg.
-
Mer om Mathilda:
Namn: Mathilda Söderberg
Bor: Täby i Stockholm
Ålder: 21
Familj: Mamma Kristin, storebror Mattias, 25, storasyster Malin, 33.
Sysselsättning: studerar, arbetar med Lugna gatan.
Beskriv dig själv med tre ord: Driven, positiv, ärlig.
Vad grubblar du på? Ingenting, jag är en problemlösare.
Vad gör dig lycklig? Att se glada människor i min omgivning.
När grät du senast? I somras, då hade jag en svacka och kände mig svag.
Vad är du rädd för? Att bli sådär sjuk igen.
Har du någon dold talang? Jag är bra på att skissa.
Vem beundrar du mest? Bob Marley
Vad är ditt motto? Jag tycker Fryshusets grundare Anders Carlbergs ord är så bra:
"Slå dem inte på käften, slå dem med häpnad".
-
Donationsregistret
I dag väntar cirka 765 personer på att få ett friskt organ.
Enligt transplantationslagen är det varje människas rätt att själv bestämma om man vill donera eller inte. Åldern spelar ingen roll.
Därför måste den som vill donera sina organ göra ett aktivt val.
Det finns tre sätt:
1) Informera sina anhöriga skriftligt eller muntligt
2) Fylla i ett donationskort
3) Anmäla sig till donationsregistret (www.socialstyrelsen.se/donationsregistret)
Om det finns en rädsla att vårdpersonal inte gör allt för att rädda ens liv om man anmält sig som donator, kan man vara lugn. Frågan om donation blir aktuell först när en person avlidit, och innan dess får vårdpersonal inte söka efter uppgifter om personens inställning till donation.