Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En ojämn tillställning

/

Recension Roxette

Norrporten Arena

Betyg: 3

Annons

När jag fyllde nio år fick jag min första cd-skiva. Crash, boom, bang med Roxette. Det är sånt som hänger kvar, oavsett om man vill det eller inte. Men varför skulle jag vilja någonting annat än att min första skiva var med 90-talets stora svenska popgrupp vars klassiska låtar fortfarande är odödliga. Samtidigt är det ett ansvar som förpliktigar. Och därför känns det lite sådär när Roxette kliver på lite blygsamt tio minuter före utsatt tid och på ett sådant sätt att man lika gärna skulle tro att det enbart rör sig om ett tjuvstartande soundcheck. Det är inte så man vill se sina barndomsidoler. Man vill att de ska kliva på med en sådan pondus och kraft att det skakar om världen. Eller åtminstone Norrporten Arena. Samtidigt har Roxette betonat den här miniturnén som ett test snarare än en riktig turné. För att se hur det fungerar när det nästan gått tio år sedan gruppen lirade sist. Och med tanke på vad Roxette varit med om är det på många sätt fantastiskt att se Marie Fredriksson och Per Gessle på samma scen igen.

Dessvärre blir konserten som sådan en mycket ojämn tillställning. Med Roxettes låtskatt i bakfickan kan dock en i grunden dålig spelning ändå bli ganska bra. Jag menar, en samstämd samling mobiltelefoner på midiljud som lirar The Look och Joyride skulle underhålla. Så bra är Roxettes grundkärna. Därför blir det bra ändå. Trots att ledordet är ojämnhet. Marie Fredrikssons röst har sett bättre dagar, vissa toner sitter hur bra som helst, andra inte alls.

Ibland faller texterna bort. Ibland, eller ofta, känns det mest bara väldigt stelt. Även låtvalet är ojämnt. Extranumret och extraextranumret borde mixats bättre och när Gessle plockar in låtar från sin egen soloplatta känns det också lite väl fel. Och där ligger en av kvällens andra stora brister. Marie Fredriksson må ha generalpuffar på kvällens kavajer, men det är Per Gessle som håller i taktpinnen. Det är hans show. Han står i centrum och tar mest plats. Ibland känns Marie Fredriksson mest som en figurant, inte minst när körtjejen Malin Ekstrand nästan tillåts ta mer plats. Och det är tråkigt, för Roxette är lika mycket Marie som Per. Det märks inte ikväll.

Roxettes turnépremiär blev på många sätt en magisk afton. Men återigen. Det är mer tack vare materialet i sig än framförandet under kvällen. Det kändes ofta mer som ett genrep än en riktig premiär och med tanke på testtemat för hela turnén är det egentligen inte så konstigt. Men den stora, omskakande explosion som konserten hade alla möjligheter att bli, den uteblev.

Annons