Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En passionerad fågelskådare har somnat in – minnesord över Göran Säwén


Göran Säwén har avlidit 68 år gammal.

Vår bror Göran Säwén är död. Dödsdagen inträffade nionde november. Men i realiteten försvann han från oss redan sjätte november. Göran dog på hästryggen kan man säga, precis som Sundsvalls grundare, den kung som dog samma dag 385 år tidigare. Fast på hästryggen satt Göran bara för att han vid 68 års ålder tyckte att han ville lära sig något nytt som några av barnbarnen redan ägnar sig åt. Göran var förstås en mindre krigisk typ än Gustav II Adolf. Göran trodde på att ett gott samhälle för alla kunde byggas på fredlig grund. Han var samtidigt en man som kunde säga ifrån när han ansåg att någon behandlades orätt. Om det vittnade hans barn när så många samlades till minnesstund på Stadshusverandan efter den mycket stämningsfulla begravningsceremonin i GA-kapellet.

Göran föddes 1949 i Luleå där våra föräldrar inledde sin bana som tjänstemän vid Postverket, som det hette då. När han var ett år hamnade familjen i Ånge, och sju år senare bar det av till Tierp i norra Uppland. 1963 kom vi så till Sundsvall, vår pappas födelseort.

Göran tog studenten 1968 under det allra sista året med studentexamen av den gamla modellen. På vägen dit hade han varit både scout och flygvapenpojke som det hette, med de sistnämnda fick han bland annat besöka USA. Han försökte sig också på att gå på sjön. Men efter en resa med båten Spica till London, så mönstrade han av. Sjösjuka är inget man utsätter sig för i onödan.

Musiken var ett stort intresse som inleddes i unga år. Beatles, Kinks, Animals och Supremes fanns i hans skivback då, i en tid när Sverige sent omsider fått en radiokanal med musik för unga. Han lärde sig att spela akustisk gitarr, och på begravningen fick vi uppleva honom själv sjunga "En sång om frihet" från en 35 år gammal inspelning. In i det sista sjöng han i Tors Hammarkör på norra Alnö där han bodde det sista decenniet.

Efter studenten studerade han först matte i Uppsala. Han åkte vespa dit, men snart blev det gamla bilar i stället. Han körde taxi i både Stockholm och Sundsvall och han studerade vidare i Umeå under de vänsterradikalaste åren. Politik var som för många av oss ett stort intresse redan då. Till sist blev han fritidspedagog, han kom hem till Sundsvall. Han träffade sin fru Kristina Grebelius och de fick tre barn. Under några års mellanspel i hennes hemort Sätila i Västergötland fick han odla ännu ett intresse, nämligen husbyggnad. Men i tidigt 80-tal gick flyttlasset norrut igen, och familjen blev nybyggare i Granloholm, där Petter, Elin och Joel växte upp.

Åren fylldes av familjeliv, på semestern var husvagnen alternativet och på jobbet utvecklade han sig mer eller mindre av egen kraft till att bli en av de dataansvariga inom socialtjänsten i Sundsvall. För ett tiotal år sen skilde sig makarna men de hade fortsatt god kontakt. Som pensionär under några år höll han så mycket kontakt han kunde med barnen och de många barnbarnen, som nu är utspridda i Malmö, Sollentuna och Sätila. Han körde extra på taxi, han släktforskade och dessutom fortsatte han med sitt stora fritidsintresse de senaste åren, det som mer än något annat gjorde honom känd bland medelpadingarna, nämligen fågelskådning. Många vittnar om att det kunde gå snabbt när personsökaren pep och en sällsynt fågel fanns att beskåda någonstans i vårt avlånga land.

Nu åker han ingenstans mer. Han begravs med mamma och pappa, och vi kommer att sakna Göran väl medvetna om att också vår tid är utmätt även om vi lyckligtvis inte vet när och hur. Men ett slut som vår storebrors är väl en nåd att stilla bedja om, även om han borde ha fått många år till.

Svante och Staffan Säwén