Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En revolution, en poet och en liten gnutta kärlek

Annons

Det är så mörkt nu, så mörkt som jag aldrig har upplevt det förr. Det får mig att falla bakåt i historien och tänka på häxprocesserna, slaveriet, spanska inkvisitionen, judeförföljelsen, apartheid, för att nämna några bland många fullkomligt hjärtlösa händelser genom tiderna. De där händelserna som alltid fått oss att undra hur de som deltog var funtade. För så här i efterhand vet vi ju att det var helt galet. Och vi kanske tänker att, det var då det, på den tiden. Nu är det annorlunda. Vi är inte som dem. Något har vi väl lärt oss av historien.

Ändå. Nu brinner eldarna igen. Häxbålen. Än en gång spelar Råttfångaren i Hameln på sin flöjt. Och jorden har liksom än en gång plattats ut till en pannkaka. Jag nästan känner hur ett medeltida mörker kryper in i mig, drar med mig till en plats där Uppgivenheten och Tröttheten släpar omkring på varandra i gränderna. Här kan jag inte vara kvar.

Det sägs att poesin är hjärtats språk. Och vore jag poet skulle jag skriva en revolutionär dikt, riktad till hjärtat. En dikt som uppmanar alla hjärtan att sluta huka sig under sina värdkroppars misstro, och istället kliva fram och ta kommandot. Ställa sig på barrikaderna och sjunga ut. För vad sjunger väl alla hjärtan om? Kärlek, så klart. Inte hat.

För att släppa in lite ljus i mörkret och stärka mig själv så läser jag på om kärlek. Och det är inte helt okomplicerat, eftersom begreppet ofta är missförstått – våra egon går in och krånglar till det. Ett av de mest skadliga uttrycken för det är när vi går in i känslor som ”det är jag mot världen” eller ännu värre ”det är vi mot dem”, skriver yogin Steve Ross. Och eftersom egot inte är intresserat av sanningen eller av nåd, utan av att ha rätt, så kan det få katastrofala följder. För att man ska kunna ha rätt så måste ju någon annan ha fel. Och så är man igång. I konflikt. Uppdelad i olika läger. Du mot mig. Vi mot dem.

Den här vanföreställningen om att det måste finnas en separation, ett jag mot ett du, är det största hindret för upplevelsen av kärlek och lycka, skriver han. För vårt innersta väsen är kärlek, och om vi inte upptäckt det är det för att vi bländats av vårt ego. Så vad ”vinner” vi då om vi lyckas se igenom den här illusionen, kan man ju undra. För vi vill ju gärna det. Ha saker. Belöningar. Få någon slags utdelning.

Och ja, det får man faktiskt. Man får en superkraft. Den kallas medveten kärlek. Och lär man sig använda den, så wow, då börjar det hända grejer med oss och med våra liv.

Varje människa har ett hjärta. Och där bor, sägs det, kärleken. Det tycker jag är en trösterik tanke i den här mörka tiden. För det betyder att vi har alla möjligheter att klara av det här. Vi behöver bara väcka alla dessa våra slumrande hjärtan. Röra vid dem. Vi behöver en poet.

Victoria Engholm