Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En roll som känns helt perfekt

Annons

Jag älskar allt som kommer ur en kreativ källa vare sig det gäller musik, film eller vilken konstform man än kan tänka sig. Det har jag gjort så länge jag kan minnas.

Känslan av att få konsumera något som någon känd eller okänd har skapat är otroligt speciell.

Att i det läget få klä sig rollen som nöjesredaktör på Sundsvalls Tidning känns helt perfekt.

Nu får jag möjligheten att på arbetstid vältra mig i det som ligger mig närmast om hjärtat. Tänker jag. För att citera en känd hip hopare: Jag brinner för det här permanent.

Jag vet i och för sig att det kommer att krävas en hel del jobb att spegla vad som händer i nöjesvärlden i vårt utgivningsområde. Det finns massor av kreativ talang som förtjänar att uppmärksammas. Även om jag i nuläget inte vet om allt som händer så är min ambition att försöka vända på så många stenar som möjligt för att visa vilket bra nöjesfält vi befinner oss på.

Det som ligger mig varmast om hjärtat är musik. Jag får aldrig nog av att leta efter ny musik eller gräva i gamla låtskatter. Jag tillhör även dem som evigt fortsätter harva i replokalen vecka efter vecka, även om ambitionsnivån har ändrats med åren. Därför är det så spännande att se nya band poppa upp och utvecklas över tid.

Det finns musikminnen som på det ena eller andra sättet definierar dig som person. Här är några som präglat mig.

Minne 1: Jag är tio år gammal och hårdrock är mitt liv. Mötley Crüe, Ozzy Osborne och Kiss är det som gäller. Till Gavlerinken i Gävle kommer Europe med megahiten The final countdown i bagaget. Hur stort som helst. Jag och en kompis får gå med min pappa som förkläde. Det jag funderar på i dag är; var det på den konserten Joey Tempests skinnbrallor sprack?

Minne 2: Det är sommar och året är 1993. Det bästa bandet i världen, enligt mig, ska spela på Sjöhistoriska i Stockholm. Nirvana. I ärlighetens namn var de rätt trötta och Kurt Cobain hade klippt sig och såg inte lika cool ut, men det spelade liksom ingen roll. De var bäst ändå. Jag hade även biljett till konserten året efteråt. Den ställdes av naturliga skäl in då Kurt ställde in för gott.

Minne 3: Den första festivalen jag åkte på var Hultsfred 1995. En konsert etsade sig fast i mitt minne. Det var Type O’ Negative med den otrolige frontmannen Peter Steele som fullkomligt knockade mig med sin blotta uppenbarelse och fantastiska låtar. Det jag dock minns bäst är att han drack en hel flaska rött vin och var tvungen att ta en pisspaus mitt under showen. Han ursäktade sig förstås.

Jag måste slutligen uppmana er alla att ta till vara på den här helgen och åtminstone några av de evenemang som dyker upp i höst. Kanske era magiska musikminnen skapas då.

Värt att lämna soffan för

Ikväll är det, som ni kan läsa här intill, premiär för Live@Domsaga. Ett måste för den som vill träffa roliga människor och se nya ofta oupptäckta band.

På Tant Anci & Fröken Sara har King Chris och Alexander Marzouki ordnat en välgörenhetsspelning. Gå dit, visa stöd, skänk en slant och lyssna på bra musik.

På lördag spelar popbandet Snöblind och Sundsvallshårdingarna We Collect Planets på Pipeline. 

Annons