Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En sång om livets gång: tar ett konstprojekt någonsin slut?

När börjar och slutar ett konstprojekt? Är startpunkten samtidigt som idén föds, när arbetet börjar eller när det når mottagaren? Och när är projektet över? Är det någonsin det? Sara Linderoths examensarbete från Konstfack, fotoboken "En sång om livets gång" fortsätter att leva vidare, både hos henne själv och hos de som läser.

Annons

För många år sedan flyttade Sara Linderoth från Uppsala till Fränsta för att studera på Ålsta folkhögskola. Hon trivdes och blev kvar i flera år. Under sin tid i Fränsta fotograferade hon flitigt, mestadels saker hon upplevde och såg runt omkring sig.

Under åren har Sara Linderoth även arbetat som bildjournalist på bland annat Sundsvalls tidning, men flyttade senare ner till Gamleby för att studera gestaltande fotografi på folkhögskolan som finns där.

– Jag var väldigt intresserad av teorin runt bilder, även när jag jobbade på ST. Det är svårt att få utrymme att diskutera bildteori på en arbetsplats, som till exempel representation, mångfald, vad är en bild och hur använder vi den? Så jag kände att jag behövde plugga för att lära mig mer, säger Sara Linderoth.

Redan i Gamleby föddes idén att göra en fotobok av det hon dokumenterat under åren. Hon kom in på Konstfack och arbetade vidare med sin idé.

– Det har gått i faser med insamlandet. När man fotograferar så är det klart att man kollar igenom bilderna. Skiljer ut bilderna jag vill ha från mängden. Men den seriösa sammanställningen till boken började någon gång i tvåan.

På vårterminen blev det studier i USA, men väl hemkommen satte Sara Linderoth i gång med boken igen. Under det sista läsåret blev det några hektiska månader innan boken var färdig, men i början av april höll hon det tryckta verket i sina händer. Med titeln "En sång om livets gång" skildrar fotoboken livet i Medelpad: från ensamma husfasader, kompisgäng och bilar till små detaljer av vardagen och porträtt av invånarna.

– Jag kände att Fränsta och Medelpad var mitt hem. Jag hade nog upplevt det annorlunda om jag hade tagit bilderna som gäst. Det finns många som reser någonstans och försöker fånga det de ser. Jag tog bilder där jag kände mig hemma.

Under arbetets gång med boken hade en ny tanke tagit fäste. Hur skulle boken presenteras?

Sara Linderoth köpte en svart Volvo kombi, pyntade den med dekaler och packade in sina böcker i baksätet. Sedan reste hon från Stockholm uppåt landet till Fränsta. På olika platser runt om i Medelpad parkerade hon sedan sin bil, dukade upp fika och samtalade om sin bok med alla som var intresserade.

– Det var nog flera orsaker till att göra bokturnén. Ofta kan någon göra en bok, och sedan är den klar. Men vad ska man göra med den sen? Ska den komma in på en bokhandel eller vad ska hända? Det handlar också om vem som gör såna här skildringar. Vem är personen och varför? Och jag är intresserad av platser i sig. Det är inte så kul att Konstfack är långt ifrån platser som Fränsta. Jag ville släppa boken där.

Turnén gav också en fundering kring konstverk och deras levnadsperiod. Vad händer egentligen när läsaren plockar upp boken?

– Många möter nog en bild och är nöjda. De kanske frågar sig: Är jag är engagerad eller inte? Är det bra eller inte? Turnén blir en aktiv handling av mig som konstnär. Jag presenterar den, istället för att de bara kan se bilderna. Man kanske inte tänker: "Varför är den här boken gjord?" när man bara har boken. Man ser det man ser. Det finns inget utanför bilden. Som skapare blir du osynlig inom fotografi. Då kan det vara bra att prata om bilderna.

Sara Linderoth ville med sin turné utmana den klassiska presentationen av fotografier. Turnén satte fokus på henne och varför boken egentligen finns. Samtalet om bilden kunde fortsätta i mötet med människor och på så sätt levde projektet vidare.

Nu är även turnén över, men boken finns kvar. Flera som är intresserade av "En sång om livets gång" har hört av sig och vill köpa de. Boken finns också hos utvalda bokhandlare.

– Jag blir alltid jätteglad när någon gillar boken, jag förväntar mig inte det. Det är skräckblandad förtjusning att boken flummar runt. Den finns varje gång någon tittar i den. Så på något sätt är projektet inte slut än. Och jag har fortfarande kvar bilen. Den kör jag till jobbet varje dag.