Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En skattkammare om fulhetens väsen

Umberto Eco: Om fulhet
Översättning: Barbro Andersson
Brombergs

Annons

För tre år sedan utkom Umberto Ecos Om skönhet. Han konstaterade då att skönhet lika väl som fulhet är föränderliga begrepp. Det som var vackert under en viss period är plötsligt fult hundra år senare. Nu har han gett ut Om fulhet som kan sägas vara en pendang till den förra boken.

Från antiken och fram till våra dagar har alltså synen på fulhet fluktuerat. Horatius, Martialis och Juvenalis har försett oss med vidriga kvinnoporträtt. På medeltiden blir den gamla kvinnan en symbol för kroppsligt och själsligt förfall. Ålderdomen förlöjligas.

Under renässansen är den fula kvinnan föremål för burleska skämt men så, under barocken, sker en omvärdering. Nu har plötsligt bristen på kvinnlig skönhet vänts till en fördel. Skavankerna eller ”felaktigheterna” uppfattas som intressanta, ibland blir de till och med stimuli för vällust. I barockpoesin finner man således hyllningar till dvärginnan, den stammande kvinnan, den puckelryggiga, den vindögda.

Detta förhållningssätt kom att återupptas av först romantiken och sedan dekadentismen. I det senare fallet var det Baudelaire som angav tonen. Han lovsjunger en skröplig gammal gummas böjda kropp eller en blind mans sömngångaraktiga steg. Han finner njutning i smärtan, förhärligar det neurotiska tillståndet och prisar det vämjeliga, abnorma och obscena.

Umberto Ecos bok är en systematisk genomgång av konst- och litteraturhistoriens ständigt divergerande syn på fulhet. Det slösande rika bildmaterialet gör boken till en regelrätt skattkammare. Skulpturer, målningar, foton, affischer ger pregnans åt bakomliggande idéstrukturer och teorier om fulhetens väsen.

I avsnittet avantgardet och fulhetens triumf gör Eco en viktig distinktion apropå ett kvinnoansikte av Picasso. Borgarna, ovana vid kubistisk konst, chockerades inte av att det ”uppenbarligen” var en trogen avbildning av en ful kvinna utan för att de ansåg att det var en ful framställning av kvinnan.

Och håller vi oss kvar ett tag i avantgardekonsten så återfinns där ofta en anarkistisk smak för det outhärdliga. Som i Buñuels film Den andalusiska hunden där ett öga snittas upp med en skalpell. I konsten omvärderas det som dittills betraktats som omöjligt att framställa. Mögel, damm, dy - smutsen ska nu få en hedersplats på konstens smältande altare. I popkonsten återanvänds allsköns skräp, Andy Warhol var i det avseendet en förgrundsfigur.

Umberto Eco nämner i kapitlet om avantgardet också futurismens grundare, Filippo Tommasso Marinetti (1876 - 1944). I sina manifest vurmade han för vrålande maskiner, fabriksvisslor som spräcker trumhinnan, skrikande vidbrända gummidäck, neonkaskader, fyrverkerier av hittills okänd dignitet. Vatikanen och kleresiet är för futuristerna ”en stinkande kallbrand”. Humanister och arkeologer, alla slags förhatliga ”ciceroner”, är ”likmaskar”. Marinetti kräver kamp, han förhärligar kriget, ”världens enda hygien”. Åtminstone en gång per sekel behöver varje nation en blodsdusch menade Marinetti som på 1920-talet fullständigt kärade ner sig i Mussolinis järnhaka. Och det var en lycklig kärlek för den var ömsesidig.

Idén att skönhet vore tätt förknippad med godhet har grekiskt ursprung och benämns kalokagathia. Man trodde sig kunna spåra ett samband mellan fysisk skönhet och dygd. I konsekvensens namn fann man också ett samband mellan fulhet och ondska. Eco ägnar åtskilligt utrymme åt den befängda idén att en människas karaktärsdrag, moral och intelligens står i reciprokt samband med hennes yttre. Ändå bedöms människor utifrån den falska premissen varenda dag. Jag hörde nyligen en man säga på fullaste allvar att ett krackelerat yttre alltid svarar mot ett krackelerat inre.

Under 1700-talet blev skallmätning en mycket populär ”vetenskap”. Johann Caspar Lavater (1741-1801) påstod att ansiktet speglar själens natur och att kroppsrörelserna uttrycker människans karaktär. I ansiktet skulle finnas avläsbara tecken som avslöjar ens inre liv. Hans utgångspunkt var, som grekernas, att det fanns en direkt korrelation mellan yttre fysisk skönhet och inre godhet, mellan deformitet och uselhet. Utifrån fysionomins ”lagar” trodde man sig också kunna utläsa om en person hade kriminella anlag.

Immanuel Kant avvisar allt detta nonsens med malmstämma. I Kritik der Urteilskraft säger han att tillgång till ett stort antal karakteristiska ansikten kan vara ett slags skönhetsbas men man upptäcker inte skönheten i sig. Ett ansikte med ”fel” talar bättre för en människa än konformitet till ett ideal som saknar karaktär. Ett ansikte med defekter kan väcka kärlek.

Detta är också vad Umberto Eco kan ge oss många goda vinkar om. Hans objektivt hållna bok ger fulheten ett riktigt vackert ansikte, även om man då och då vill krypa ner under täcket.