Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En som inte trivdes i standardlivet

Hon var en människa som ville säga som det var, och hon lärde sig aldrig att inte alla ville veta det.
Så står det på Kerstin Thorvalls gravsten, enligt hennes önskan. Skådespelaren Camilla Eriksson mötte Thorvall hos teatern

Annons

Just nu spelar Teater Västernorrland och Estrad Norr pjäsen "När man skjuter arbetare..." baserad på Kerstin Thorvalls roman om sina föräldrar. Camilla Eriksson spelar den unga Hilma, som mamman Tora fått heta i pjäsen. På tisdagen berättade hon i Kulturmagasinet om hur hon upptäckte Kerstin Thorvall.

– "När man skjuter arbetare..." är enkelt berättad, skir och vacker och stark på samma gång. Så jag hade en bild av att Kerstin Thorvall var en enkel, rak och jordnära kvinna. Men hon var otroligt komplex, en riktig drama queen, säger Camilla Eriksson.

Thorvalls mamma Tora var den religiösa arbetardottern som förälskade sig i den karismatiske läroverksadjunkten Åke. Vad hon och hennes familj inte visste var att han led av psykisk sjukdom. På bröllopsnatten våldtog han sin brud och skadade henne så illa att läkare tillkallades.

– På den tiden fick de "sinnessjuka" inte gifta sig, så Tora hade kunnat få äktenskapet annullerat. Men hon valde att stanna och varför hon gjorde det handlar boken om, säger Camilla Eriksson.

I den miljön föddes Kerstin, med bilden av sin far som glad och livad, en livsnjutare som gav mamma fantastiska presenter som hon inte tog emot. Mamman fick ju bära allt ansvar, men dottern såg henne som den ängsliga, ständigt vakande och livsförnekande. Genom livet var Tora också rädd för att Kerstin skulle ha ärvt sin fars sjukdom.

Under ungdomen var Kerstin Thorvall inåtvänd och udda, föga uppvaktad av pojkar och periodvis fylld av ångest. Hon sökte sig till kyrkan, scouterna och politiken, men kom in på modetecknarutbildning som hon önskat och träffade där sin förste make Lars-Erik Falk. Men hon stod inte ut med livet som gift, småbarnsmamma och familjeförsörjare. Hon sökte gradvis ett annat liv.

Yrkesmässigt gick det bra för henne. Hon illustrerade, skrev i tidskrifter, författade barnböcker och så småningom också vuxenlitteratur. I "Det mest förbjudna" gör hon upp med modern, som hon hade ett komplicerat förhållande till, och hennes självutlämnande sexualitet gjorde henne till spottkopp en god tid efteråt. Medan Ulf Lundell, som samma år (1976) kom ut med "Jack" hyllades för sin berättelse om manlig sexualitet var Kerstin Thorvall äcklig för att hon skrev om kvinnlig. i "När man skjuter arbetare..." fick modern sin upprättelse och Kerstin Thorvall själv hamnade åter i litteraturens finrum.

– Men hon sa att hon måste skrika sitt eget skrik innan hon kunde skrika sin mammas, säger Camilla Eriksson.

Privat reste hon, flirtade, dansade, hade sex; gifte om sig och skilde sig. Hon upplevde konflikten mellan att kroppen blev allt mindre åtråvärd medan hennes egen lust bara växte. Hon var rastlös, och ångesten fick hon kämpa mot hela livet. Dansen blev ett botemedel som hjälpte åtminstone tillfälligt. Ålderdomen blev ett pendlande. Å ena sidan glittrande och rolig, å andra sidan krävande och besvärlig.

– På slutet ser jag hennes lynnighet och hur den går ut alltmer över andra. Hon orkade inte med sitt liv och sina relationer, säger Camilla Eriksson.

Läs mer om pjäsen "När man skjuter arbetare..."