Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En tidig och jazzig pangklapp

Konsert: Mats & Morgan
Betyg: 5

Annons

I går fick Pipeline besök av tre vise män. Mycket passande såhär i juletider. Men de hade varken med sig guld, myrra eller rökelse. Istället hade de med sig en synt, en bas och ett riktigt köttigt trumset. Bakom trummorna satt Morgan Ågren, framför synten stod Mats Öberg och basen sköttes av Gustav Hielm. Tillsammans representerar de Mats/Morgan Band.

(Men Gustav då?)

Det är oklart hur visa de egentligen är. Vad som däremot är solklart är att alla tre är riktigt överdjävliga på sina instrument. I drygt 90 minuter öser de ut sin experimentella jazz över publiken, som inte kan göra annat än att hänföras. Innan kvällen är slut har de vänt ut och in på fler skalor än jag har hört talas om. De improviserar på improvisationen och alla tre får flera möjligheter att spela ut sina register.

Mats/Morgan Band bjuder på en liveupplevelse som känns i hela kroppen. Stundom skakar benhinnorna av Ågrens trummande, stundom fladdrar lungorna av Hielms basspel. Nästan som spa.

Spelningen är en uppvisning i teknisk briljans och ofelbar känsla. Ibland drar de iväg på underbart knarkiga utflykter, som när Mats Öberg börjar skrika som en apa i mikrofonen efter 45 sångfria minuter. Att bryta av jazzpsykadelikan efter mer än en timmes spelande för en snutt av Christer Sjögrens schlagerdänga ”I Love Europe” är också lätt sinnesförvirrande.

Snittåldern på publiken är några år över den normala Pipeline-lördagen. Det känns som att kvällens attraktion har lockat jazzlurkar från hela 060-området. Men det är inte bara förstå-sig-påare här utan även en väsentlig skara våga-sig-påare. Och alla är lyckliga.

Det här är det bästa jag sett i Sundsvall på hela året.