Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En tragedi som aldrig går att förstå

/
  • Jesper Levin får hjälp av de personliga medhjälpare Jaird Castro till vänster och Terje Hartveit.
  • 23-årige Jesper Levin skadades svårt vid bussolyckan utanför Indal och fick en blödning i hjärnan.– Efter olyckan har vi fokuserat på att Jesper ska komma framåt och framåt, berättar hans mamma Vailet Levin.
  • Jesper Levins föräldrar berättar att deras son gjort stora framsteg sedan olyckan. Här står Jesper i mitten tillsammans med de personliga medhjälparna Jaird Castro till vänster och Terje Hartveit till höger.
  • Jesper Levin i mitten var den i bussen som blev allvarligast skadad vid olyckan. Han har nu blivit 23 år gammal och får här hjälp av de personliga medhjälparna Jaird Castro till vänster och Terje Hartveit till höger.
  • I dag har Jesper kommit så långt att han sitter upp. Han kan till exempel gå på hockey och han har åter kommit ut i samhället. På bilden får han hjälp av de personliga assistenterna Jaird Castro till vänster och Terje Hartveit till höger, samtidigt som han tittar intresserat på Hanna Wiklund och islandshästen Wafi.
  • Jesper Levin har fortfarande kvar ett starkt musikintresse och gillar bland annat att spela på trummor, här tillsammans med den personlige medhjälparen Jaird Castro. Tillsammans med sina medhjälpare har man även dragit igång ett eget musikband.
  • – Den här olyckan slog väldigt hårt mot bygden. Det är alltid så när ungdomar är inblandade, säger pensionären Birger Jonsson i Indal.
  • – Det blev mer gemenskap i Indal efter olyckan, bland annat på grund av alla begravningar. Själv gick jag på alla begravningarna, berättar Anders Fahlberg, som bor i Östloning, strax norr om olycksplatsen.
  • – Eftersom det är en liten by blir en sån här olycka en stor händelse. Jag tror det var tufft för alla, säger Jessica Axelsson från Indal.
  • Kristina Ulin från Indal berättar att den där måndagsmorgonen för tio år sedan var hon orolig för sin då 12-åriga dotter som en gång i veckan reste till just Lidens skola.– Det var otroligt hemskt. Och jag minns att jag mötte hur många ambulanser som helst på vägen hit till Indal, berättar hon.

I dag är det exakt tio år sedan bussolyckan i Indal blåste ut livslågan på fyra skolbarn och två chaufförer.
Anneli Einarsson var en av föräldrarna som förlorade ett barn.
– Jag minns den sista morgonen och att jag sa till Emma att jag älskade henne, berättar Anneli.

Annons

Klockan är kvart i tio på förmiddagen den 17 september 2001.

Platsen är en raksträcka på riksväg 86 tre kilometer norr om Indal i höjd med Bäck.

Skolbussen som ska till Lidens skola har precis lämnat Indal.

Busschauffören är 69-årige John Eriksson från Kväcklingen utanför Liden. Han har kört sträckan många gånger. Efter pensioneringen brukar han då och då jobba extra och han är en erkänt skicklig chaufför.

I motsatt riktning kommer en timmertransport med en 34-årig småbarnsförälder från Sollefteå vid ratten.

Alldeles strax ska ett av hans framdäck explodera.

Det är ovanligt många elever i skolbussen och de har satt sig där det finns plats.

Förutom de två chaufförerna sitter 38 barn slumpvist utplacerade på olika positioner i bussen.

Nästan som en roulett där man fått en siffra mellan 1 och 40.

Men det är en rysk roulett.

På vissa sittplatser kommer man att skadas allvarligt.

På andra ställen klarar man sig bättre, åtminstone fysiskt.

Men mer än var åttonde person i bussen har bara sekunder kvar att leva.

Och så hörs smällen.

Vänster framhjul exploderar och timmerbilen börjar kränga.

Fordonet blir svårt att kontrollera och wobblar som ett gäddrag över vägbanan.

– Jag satt och pratade med mina busskamrater och sen började alla skrika bak i bussen. Då ser jag hur timmerbilen slalomåker på vägen och sen blir det svart. Det var en helt vanlig bussresa och så helt plötsligt small det, berättar numera 24-åriga Sandra Bergström.

Såg du timmerstockarna komma in i bussen?

– Nej, så fort det small så slocknade jag. Jag däckade och vet inte vad som hände, berättar Sandra Bergström som bröt skulderbladet på tre ställen.

Kollisionen är kraftig.

Sen ligger skolbussen och timmerbilen på var sin sida om vägen med tunga stockar utspridda överallt.

Ögonvittnen berättar om makabra scener med skadade och döda inne i bussen och där vissa är fastklämda. Bussens främre parti är helt intryckt och timmerstockar har pressats in i fordonet. Framför allt drabbas många som satt långt fram i bussen på vänster sida.

Undersköterskan Anneli Einarsson är ledig från jobbet den här måndagen. Inne i huset i Indal reagerar hon när det börjar passera massa ambulanser nere på vägen.

– Jag minns alla sirener och jag hörde även en helikopter. Jag undrade vad som hade hänt, men såg ingenting och ringde till en kompis. Hon sa sätt dig i bildjäveln. Då ringde jag till Emma, men fick inget svar, berättar hon.

På olycksplatsen råder ett inferno.

Pappan Lars Gröning söker efter sin dotter Nadja och känner igen hennes fingervantar utan toppar, som syns genom ett krossat fönster. Han berättar att han tittar in i bussen och ser en syn som verkar hämtad från ett slakthus. Hans egen flicka fick senare klippas loss och var den sista överlevande som plockades ut ur vraket.

– Jag kommer i håg att jag sa, klipp försiktigt, säger Lars Gröning.

Anneli Einarsson berättar att hon minns skriket när en väninna identifierade sitt döda barn.

– Och det låg ungar överallt, berättar Einarsson.

Själv hade hon gjort sidtofsar eller så kallade pippilotter på sin dotter den här morgonen. Och det var med hjälp av dessa tofsar som hon kunde identifiera sitt 13-åriga barn under en presenning.

– Allt bara svartnade. Jag har jätteminnesluckor från den här tiden. Och telefonen bara ringde, berättar Anneli Einarsson.

Och ännu en moders hjärtskärande och avgrundsdjupa ångestskri skär som en stilett genom kaoset.

En annan mamma berättar hur hon deltog i hjälparbetet och att hennes eget barn hade klarat sig bra.

– Men jag minns en tjej som hade spräckt hela huvudet. Sen var det många som hade glassplitter i ansiktet, berättar mamman.

Hon bekräftar att de egna känslorna var otroligt motstridiga, dels den blytunga sorgen över vad som hänt, dels den oerhörda lättnaden över att det egna barnet hade klarat sig.

Ambulanserna gick i skytteltrafik och 35 personer fördes till sjukhus. Två hade så allvarliga skador att de skickades med helikopter till regionsjukhuset i Umeå, däribland Jesper Levin som då var 13 år gammal. En ung och vältränad hockeykille med god fysik. Han hade stått långt bak i bussen när en timmerstock plöjde in genom ett fönster, träffade hans huvud och slog honom medvetslös.

Jespers mamma Vailet Levin berättar att redan när hon körde mot olycksplatsen visste hon intuitivt att det hade hänt hennes son något allvarligt.

Jesper Levin fick en blödning i hjärnan, sövdes ner och låg i respirator i tio dagar. De första prognoserna var minst sagt oroväckande, men tack vare en vältränad kropp och en otrolig vilja, vände förloppet. Efter ett halvt år på sjukhus kunde Jesper så småningom påbörja kampen tillbaka till livet, där rehabiliteringen på Mullbackinstitutet lade grunden för den fortsatta träningen.

– Den gjorde att vi såg att ingenting är omöjligt, säger Vailet Levin.

Man sökte ytterligare hjälp i bland annat Spanien och rehabiliteringen fortsätter även i dag med bad, ridning och fysträning.

Och ett av målen är att Jesper ska kunna gå igen.

– Men sen om det tar en månad eller 15 år är inte det viktiga, huvudsaken är att han ser målet framför sig, säger Vailet Levin.

Vi träffar Jesper och hans föräldrar i hemmet i Indal där han dagligen får hjälp av sina personliga medhjälpare. Ett hem som anpassats med till exempel en skena i taket som används för att öva balansen och där den numera 23-årige Jesper Levin hälsar på oss genom att slå med handen i luften i en highfive-hälsning.

Åren efter olyckan har även gjort att familjen ändrat sina värderingar.

– Man fokuserar på livskvalitet på ett helt annat sätt. Man inser att livet inte bara handlar om att jobba, säger Lars-Åke Levin, Jespers pappa.

Tre kilometer norr om samhället faller ett lätt duggregn över platsen där sex människor dog.

Som om änglarna fortfarande gråter.

Indal fick sitt eget lokala trauma med olyckan som inträffade bara sex dagar efter terrorattackerna den 11 september i USA.

Vissa menar att om man skulle räkna procentuellt på antal invånare så drabbades byn hårdare än New York några dagar tidigare.

Och alla som vi träffar här var på ett eller annat sätt berörda av tragedin.

– Det var helt sanslöst. Det var hemskt. Varje gång jag åker förbi platsen för olyckan kommer jag ihåg det som hände, säger pensionären Birger Jonsson.

Vi träffar honom utanför affären, samlingspunkten i byn där ännu en bil svänger in på parkeringen. Anders Fahlberg, som jobbar som charkbiträde, stiger ur och berättar att han hade en släkting som miste livet.

– Och jag trodde att grabben min var med på bussen, men han hade inte hunnit kliva på, säger Anders Fahlberg .

Och utanför kyrkogården i Indal hörs det regelbundet återkommande asfaltsbruset när en fullastad timmerbil rusar fram på vägen. Efter olyckan beräknade man att det passerar runt 20 000 timmerbilar förbi Indal varje år.

På kyrkogården står Anneli Einarsson och gör i ordning dottern Emmas grav, som hon besöker nästan varje dag.

Vill man minnas eller glömma olyckan?

– Visst vill man glömma och gå vidare, men å andra sidan är det även fint att komma ihåg dem som drabbades, säger Einarsson.

Vid den hjärtformade gravstenen vilar hennes dotter huvud mot huvud nere i jorden tillsammans med sin morfar som har gravstenen alldeles intill.

– Men hennes tid var utstakad, annars hade hon inte dött. Han däruppe vill inte bara ha gamla människor, säger hennes mamma.

Och hon känner att dottern är med henne hela tiden. Hon berättar hur hon for på en seans för några år sedan och tyckte att allt var fejkat och värdelöst. Men sen vidarebefordrade det utländska mediet en födelsedagshälsning från en flicka på andra sidan som gällde ett speciellt datum. Ett datum som han rimligen inte borde känna till.

– Och då förstod jag att det var Emma som sände hälsningen.

Annons