Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En tydlig påminnelse om att vara ödmjuk

Annons

Ibland tänker jag på statyerna på Påskön. Hur dessa gigantiska stenstoder ruvat på sina hemligheter under flera tusen år. Och hur lång tid det tog innan det upptäcktes att de ju faktiskt är så mycket mer än sina huvuden. För där under markens yta finns de ju deras stora kroppar, täckta med mystiska tatueringar. Det får mig att tänka på hur många andra föreställningar vi har som beter sig på precis samma sätt – vi är övertygade om att vi vet men egentligen har vi ingen aning.

En gång råkade jag nästan i slagsmål av just en sådan anledning. Jag var lite yngre än vad jag är i dag och satt åt gröt med en kompis. Mannagrynsgröt. Jag sa till henne att det här är tomtegröt. Nähä, svarade hon, det är det inte alls det. Det är risgrynsgröt som är tomtegröt. Då blixtrade det till – jag visste ju att jag hade rätt. Så satt vi där ett bra tag och bråkade högljutt om vilken gröt som tomten gillar bäst.

När det stod klart för mig att min kompis hade rätt, att min mamma hade lurat mig bara för att jag skulle äta upp min gröt, kände jag mig både förkrossad och skamsen. Ack, vilket nederlag. En stor del av min världsbild säckade rent av ihop. För om jag hade fel om detta – hur mycket annat kunde jag då inte ha fått om bakfoten? Och hur kan något vara fel när man är så in i döden övertygad om att man har rätt? Det var en mycket märklig upplevelse. Och säkert väldigt lärorik.

Att inse att man har fel kan förstås göra lite ont. Men att vägra inse det kommer antagligen att göra ännu ondare i längden. För tänk om jag hade gått vidare i livet och hårdnackat hävdat att mannagrynsgröt är tomtegröt? Om jag vägrat inse att min uppfattning byggde på en lögn? Jag hade antagligen betraktats som lite konstig. Och själv skulle jag nog ha känt mig motarbetad. Trott att jag var omgiven av idioter. Kanske hade jag sett mig tvungen att samla likasinnade runt omkring mig för att känna mig trygg. Kanske hade jag startat ett parti. Tomtepartiet.

Ibland när jag känner att jag börjar gå ned mig i det där åsiktsträsket och tro att jag minsann sitter på hela världens facit, brukar jag därför tänka på Påskön. På allt som gömmer sig under ytan och är högst verkligt trots att det kanske inte alltid syns vid första anblicken. Och då blir det en tydlig påminnelse om att vara ödmjuk. Att erkänna att jag kanske inte vet allt. Långt därifrån. Och att det kanske rent av är min medmänskliga skyldighet att lyfta blicken från gröttallriken och ta in så mycket av omvärlden som jag bara förmår.

Victoria Engholm