Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En välkänd profil från Timrå har somnat in – minnesord över Britt-Inger Styf

En stridbar amason har rest vidare och lämnat ett plötsligt och stort tomrum efter sig. Vår engagerade, varmhjärtade, generösa och orädda mamma med humorn ständigt på lut finns inte längre bland oss.

Brittinger Styf föddes 1938 i Sundsvall men gav sig tidigt ut för att se en del av världen. Efter flickskoleexamen åkte hon som 17-åring till Dublin för att studera vid Trinity College, varifrån hon fortsatte till London där hon en tid arbetade på sjukhus. Under denna resa fick hon vänner, både utländska och svenska, som hon sedan behöll kontakten med livet ut.

Tillbaka i Sverige utbildade hon sig till kontorist och arbetade som sekreterare på Marma Långrörs AB i Ljusdal. Efter giftermål med Karl-Ove Tinnerholm flyttade hon till Timrå och bildade familj. Samtidigt som hon ägnade full tid åt familjen och de fem döttrarna lade hon ner ett starkt ideellt engagemang i kvinnorörelsen. Från slutet av 1970-talet var hon aktiv i föreningen Regnbågen, som gav hjälp och stöd och en fristad på hemlig adress åt kvinnor som levde under hot och i våldsamma relationer. Under 1980-talet engagerade hon sig i en av Timrås socialdemokratiska kvinnoklubbar som syftade till att förbättra villkoren för utsatta och nödställda kvinnor.

Kampen för trygghet och rättvisa blev tidigt ett signum för mamma. Hon skrev insändare, ställde politiker mot väggen och var obekväm för många som var vana vid att bestämma. Bland mycket annat engagerade hon sig aktivt i striden mot tvångssterilisering. Från 1980 samlade hon på eget initiativ in diverse material som hon sände via sponsrade lådor till nödställda i först Polen och sedan Rumänien. Hon följde själv med på en hjälpresa till Rumänien, då en hel ambulans körde ner med kläder, leksaker, glasögon, medicin och vårdutrustning. Filmdokumentationen av denna resa visar hur hon besöker flera barnhem och blir påtagligt gripen av barnens utsatta situation. Upplevelsen satte djupa spår hos henne, och livet ut fortsatte hon med att leta upp sponsorer för att bekosta frakten för de talrika lådor, packade med hoptiggda och skänkta gåvor, som hon skickade till sina kontakter för vidare distribution. Bland givarna fanns både privatpersoner, köpmän och varuhus, och otaliga är de sponsorer, både företag och privatpersoner, kända och okända, som har backat upp fraktutgifterna.

Mammas ideella verksamhet kom att bedrivas under nästan 50 år. För sina medmänskliga gärningar har hon bland annat förärats Paul Harris Fellow-medaljen av Sundsvall Vängåvans Rotaryklubb, samt år 1997 Timrå kommuns hederspris för sitt ideella biståndsarbete och sitt kulturella engagemang kring dikten. Hon var också en av dem som vid millenniumskiftet år 2000, som en gåva till framtiden under nästa millenniumskifte, ombads att under gatuplattorna på Stora torget i Sundsvall lägga ner några personligt valda saker – en dikt, ett föremål och kanske något mer. Vad hon lade ner vet vi inte, för det var hemligt.

Vid sidan av sitt engagemang för medmänniskan trodde mamma på ett liv efter detta. Hon betraktade livet som en skola där man går i olika klasser, och där det självklart finns en rättvis Gud som ytterst vakar över allt. Hennes kära som redan hade gått vidare fanns ständigt omkring henne, och hon satte stort värde på sitt medlemskap i Härnösands spiritualistiska förening. Många av sina tankar om livet och dess gåtfullhet skrev hon ner i diktform, ofta om nätterna sedan hon packat sina lådor med förnödenheter och förberett nästa leverans, och ofta publicerades de i lokalpressen där de genom åren har lästs av många. Dessa dikter har med sin unika kombination av skenbart traditionellt snitt, stort tankedjup och vackert rim på vers blivit till en särskild gåva som hon nu lämnar efter sig.

Ett stort glädjeämne som blev allt viktigare för henne ju äldre och svagare hon själv blev var barnbarnen och barnbarnsbarnen. I kontakten med dem lockades barnet inom henne själv fram, och hon var aldrig på så gott humör som då hon återgav anekdoter om sina möten med de små.

En stark personlighet och stridbar civilrättslig röst har tystnat, men ekot av hennes stämma och budskap stannar kvar som ett föredöme och en ledstjärna för många av oss. Vi och de våra saknar en klanmoder, en högt älskad mamma, mormor, mormorsmor, svärmor och käresta.

Ella-Karin, Astrid, Louise, Sara, Rebecka