Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En välslipad sångdiamant

/

Isabella Lundgren med Carl Bagge Trio, Måndagsjazzen, E-street

Annons

Kvinnlig jazzsång var i Sverige ett okänt begrepp tills Alice Babs slog igenom med dunder och brak på 40-talet. Med Alice framgång var vägen bruten för andra att satsa på att sjunga jazz. I Alice kölvatten kom Sonya Hedenbratt, Monica Zetterlund, Monica Borrfors och i dag heter sångerskorna bland andra Viktoria Tolstoy, Miriam Aida, Rigmor Gustafsson, Vivian Buczek och måndagskvällens gäst Isabella Lundgren. Svensk kvinnlig jazzsång har aldrig tidigare varit så framgångsrik som i nuläget, både nationellt som internationellt.

Någon har uttryckt följande om Isabella – "Isabella Lundgren skriver och sjunger, med själ och hjärta, musik som öppnar dörrar och bygger broar till både det förflutna och det framtida. Tillsammans med Carl Bagges dynamiska trio tar hon sig an den amerikanska sångboken. Med rötter i traditionen leker de med nya uttryck och kompositioner som speglar vår samtid." Slut citat.

Vid sitt förra besök på jazzklubben var hon ett helt okänt namn på våra breddgrader men visade redan i inledningsnumret sin musikalitet. Då var hon påtagligt influerad av Billie Holiday. Likt henne sjunger hon med dröjande frasering och sårbarhet i rösten. Även om det fortfarande lyser igenom har hon utvecklats mot ett mera personligare sångsätt. Hon har en stark och innerlig själfullhet i sitt uttryck. Den här kvällen, inför fullsatt salong, bjöd hon bland annat på melodier som Alec Wilders vackra "While we´re young", Duke Ellingtons "I Got It Bad", "Nobody know´s the trouble i´ve seen" varvat med eget material, gammalt som nytt, med mera.

Calle Bagge är en viktig del av Stockholms och landets jazzscen. Han förekommer i en rad olika konstellationer. Han har en slimmad trio med Niklas Fernqvist, bas och den flitiga sundsvallsgästen Daniel Fredriksson på trummor. De bildar en stabil grund för Isabella att stödja sig på. Som ackompanjatör håller han sig inom råmärkena men så fort det blir solospel lämnar han säkerhetsaspekterna och bjuder på fantasifulla utflykter i harmonikens labyrinter.

Niklas Fernqvist visade upp ett gediget basspel i sann och äkta Mingusanda. Hans stortonade bas gav en mäktig bakgrundsklang. Utöver sina läckra basgångar visade han sina tekniska färdigheter med eleganta och fantasirika solon.

Trumslagarens roll är identisk med målvakten i fotboll eller hockey. Är trumslagaren pålitlig som Daniel Fredriksson vågar också de övriga släppa loss. Annars tvingas de hålla igen och då uppstår oro i utspelet. All jazzmusikalisk trygghet kommer från botten av bandet. Detta sagt av Egil Johansen. Jag vill också rekommendera hennes nya skiva "Somehow life got in the way" med Nordiska Kammarorkestern och kvällens trio som kom ut i november Ifjol. Sammanfattningsvis en härlig kväll med en av den svenska jazzens mest personliga röster och en följsam och välformulerad trio.

Annons