Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En viktig granskning av näthatet – som gör mig bedrövad

Annons

Det handlar om män som hatar kvinnor och vill tysta dem, sa ledarskribent Sofia Mirjamsdotter i den inledande artikeln av vår granskning av näthat och männens verbala våld mot kvinnor.

Och ju mer jag läst om och lyssnat på de exempel som trion Mirjamsdotter, Lina Norberg Juuso och Elin Nilsson modigt och ärligt berättade, desto mer bedrövad blev jag.

Det handlar i dag inte om några enstaka förvirrad själar som vädrar ut sitt missnöje och hat. Nej, det handlar om ett utbrett fenomen. Det handlar om en allt hårdare ton från allt fler. Och när orden riktas mot kvinnor blir tonen ännu hårdare, personligare och mer kränkande.

Det som förvånade mig mest är att så många sprider dessa vidrigheter helt öppet. Man använder sin egen Facebookprofil som avsändare och man sprider hat och hotelser i helt öppna Facebookgrupper med tusentals medlemmar.

Det är i princip som att de skulle ställa sig på torget i stan eller på bygatan och vråla ut personliga påhopp och nedrigheter mot personer som i grunden bara gör sitt jobb.

På ett sätt är det till och med värre än att stå på torget och vråla, då det skrivna ordet alltid upplevs hårdare – och finns kvar.

Hur i tusan tänker dessa människor som gör sådant?

För att få svar på den frågan sökte vi upp några av de män som själva valt att sprida sina ord helt öppet och offentligt, för att ge dem chansen att förklara hur man tänkt och vad man vill uppnå.

Det blev rätt intressanta publiceringar.

Journalistik handlar i grunden bland annat om att blottlägga fenomen, skildra samtiden och väcka debatt. Det handlar också om granskning, avslöjanden och försöka förklara och söka svar.

Vi vill beröra och engagera.

De här publiceringarna har svarat upp mot alla dessa saker. Jag tycker de här frågorna är viktiga. Om inte vi alla tar ett ansvar för debatternas tonläge, om vi inte hjälps åt att reagera mot nedbrytande samtalsklimat och helt enkelt tillsammans börjar jobba för att öka respekten för varandra – vart kommer det då att sluta?

Jag är stolt över det jobb våra journalister gör i denna pågående granskning. Samtidigt är jag bedrövad över mycket av det jag fått se och höra hittills.

Jag hoppas att våra publiceringar nu gör skillnad och om så bara en enda av alla som läst detta och som i framtiden tänker sända iväg magsurheter och kränkningar tänker ett varv till innan de trycker på sänd – så har vi lyckats bidra till en bättre samtid. För det har det börjat komma förlåt, man tar avstånd och många, många uttrycker sin uppskattning för våra publiceringar.

Samtidigt känns det som om jag skrivit den här krönikan förr. Det känns som om näthat blivit ett återkommande ämne när jag ska skriva om samtiden och journalistiken.

Måste det vara så?

Annons