Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En vinst att låta hela Sverige leva

Annons

Under påskledigheten besökte jag min lilla hemby i norraste Norrland i glesbygdens glesbygd. Sverige är ett avlångt land – förutsättningarna för människorna i landet är vitt skilda. Den lanthandel som fanns när jag var barn är stängd sedan länge. Det är något otroligt sorgligt med igenbommade affärer. Vemodet. Nu går det inte längre att köpa mjölk och bröd utan att ta bilen och köra cirka sexton kilometer.

Det kan tyckas vara exotiskt, men vid karga vintrar när temperaturen kan vara minus trettio grader flera dagar, kanske veckor i sträck är det knappast någon romantisk gloria kring det. Eller snöstormarna. När allt är vitt och virvlande och naturen är vred. När snön tar över vägen. Utan körkort och bil går det inte i praktiken att fylla på sitt kylskåp utan att förlita sig på anhöriga. Byskolan har varit stängd i flera generationer. Nu används den lilla skolbyggnaden som festlokal vid några tillfällen per år. Hockeyrinken intill den gamla byskolan är sargad, jag vet inte om någon plogar upp is på den mera. Barnkullarna har minskat.

När jag gick i grundskolan fanns tullen i grannbyn med flera anställda, det fanns post och kommunkontor med flera anställda. Det är numera ett minne. Precis som  bageriet i angränsande by. Det kan tyckas som att de små byarna i glesbygden som är mitt hemma blomstrade under min barndom, under åttio- och nittiotalet. Men ändå: från barndomen visste jag att flytt var nödvändigt. Det presenterades aldrig några andra alternativ. Det tycktes inte finnas några andra alternativ till framtida försörjning. Det var inte ens en sorg för mig, det var ett faktum som inte gick att ifrågasätta. När jag var femton flyttade min garderob till gruvstaden tjugo mil bort. Det var så det var. Det var så en gjorde.

Under mitt senaste besök hemma fick jag höra om att en av de alla som precis som jag lämnade byn flyttat tillbaka. Med man och barn. En glädjande nyhet som varmt värmde innanför huden.

Jag tror att många av glesbygdens flyttlassungar som vuxna har en sann längtan om ett återvändande. Och det kan faktiskt bli möjligt med levande Sverige, levande landsbygd. Men inte bara med individers val, det krävs politisk styrning.

Jag läser om regeringen beslutat om att dela ut 35 miljoner via Tillväxtverket under 2016- 2019 till kommersiell service i glesbygdsområden som är sårbara och utsatta. Det gläder mig. Likaså som att regeringen vågar tänka tanken på att utlokalisera statliga myndighetsjobb.  Det är extra välkommet nu när bostadsbristen är skriande i vissa delar av landet, medan det i glesbygden finns bra boende för liten peng. Men ingen kan bo där det inte finns arbete eller samhällsservice.

Ett avlångt Sverige som lever i alla delar är inget straff, det är en rikedom för samhället och för individen.

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel