Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Engström: Inte alla kallade blir utvalda

Sundsvalls Tidning firar 175 år. ST-pokalen missade de första 99 åren. Annars har den hängt med, som en tydlig tråd. År efter år, decennium efter decennium. Något att sikta på att få, att kanske drömma om, men också något att förgäves sukta efter ...

Annons

Vi går varje år igenom den digra namnskörden av tidigare vinnare, vi ler och nickar ofta så där igenkännande: "Javisst, ja. Det var ju det året ... och var det inte då som ...?"

Jo, precis. Det är alltid någon som varje år varit nära, utsedd till kandidat, men inte riktigt räckt till i konkurrensen.

Och man möter som jurmedlem också en hel del synpunkter, inte sällan kan det låta så här:

"Ja, men det var väl riktigt. Det kommer ju fler år och det kan väl inte vara så kul att få pokalen för tidigt heller. Bättre när prestationen verkligen varit värd priset".

Hm, om det vore så enkelt.

Själv tycker jag att det är bättre att ha fått pokalen tidigt än inte alls. För ingen vet hur konkurrensen ser ut, hur snacket och retoriken under ett jurymöte går, för det är verkligen unika möten.

Sant är att de allra, allra flesta av Medelpadsidrotterns största namn har fått pokalen. Men långt i från alla. Och definitivt inte vid "rätt" tillfälle, om man nu väljer att summera de olika pokalvinnarnas karriärer.

Som Lars Frölander, som vann pokalen 1997, efter att ha vunnit VM-guld i kortbana på hemmaplan i Göteborg.

Men kortbana är ju i ärlighetens namn inte samma sak som ett mästerskap i lång bana, där ett OS har den allra högsta statusen. Och "Frölla" vann ju i Sydney 2000 och kunde då inte vinna pokalen på nytt. Men vem visste vad som komma skulle?

Likadant med klubbkomplisen Anna-Karin Kammerling, som tog hem den legendomsusade pokalen 1998. Som 18-åring, efter att ha plockat hem de första internationella medaljerna (kortbana, det också) och utkristalliserats som en pålitlig SM-medaljös för SSS

Men det var i Sydney två år senare hon tog sin första och enda OS-medalj och det var under det tidiga 2000-talet hon var bäst och gång på gång rekordsnabbast i världen på 50 fjäril.

Å andra sidan fick en sån som Torbjörn Eriksson vänta till 1999 innan han kunde vinna ST-juryns gillande, och då var en lång sprintkarriär nästan över.

Annika Zell var en annan trotjänare som äntligen fick skära pokaltårta 1996. Då hade SOK-stjärnan varit i ropen såväl i skidorientering som fotorientering i mer än tio års tid.

Ett par andra duktiga SOK:are fick aldrig vinna pokalen, trots att jag personligen gärna unnat Lars "Honken" Holmqvist en pokal, för så bra var han.

Men konkurrensen mina damer och herrar, konkurrensen ser olika ut vid olika tillfällen och Honken blev därför utan ...

... precis som bröstsimmaren Jens Johansson, i flera år bäst i Sverige, eller sprintern Stefan Tärnhuvud, som även han riskerar att bli utan. Under ett par år var han Sveriges snabbaste man och landslagskapten, men SuF:aren hade hela tiden någon litet vassare kandidat emot sig. Och nu har skador stökat till det.

Alla tiders pokalvinnare:

Emils år 2015: